Vänder och springer så fort jag orkar...
Ikväll tittade jag på filmen Still om Michael J Fox och många tankar fladdrar förbi, speciellt en om hur man hanterar att få en kronisk sjukdom som aldrig kommer försvinna. Så många människor som drabbas och säkert alla hanterar det olika. Hur privat ska man vara, hur öppen ska man vara, hur måste man vara och göra...
Det är inte enkelt och skitmycket svårare måste det vara att vara känd på det samtidigt som de kan göra så mycket nytta för alla med just den sjukdomen, som Michael tex, han har dragit in miljarder för Parkinsons och vad jag sett i ett klipp att de fått fram en biomarkör också. Såna pengar kan inte en vanlig okänd människa fixa till forskningen...
Men åter till hur man hanterar att förlika sig med att man aldrig kommer bli frisk från den kroniska sjukdom man drabbats av och hur man hanterar det. Det finns inga rätt eller fel känner jag, var och en gör sitt bästa och på sitt sätt...
Att få pekpinnar från de som inte har en allvarlig kronisk sjukdom själva är ingen hjälp för de har ingen aning hur det är. Likaså att föreslå olika tips för en svår neurologisk sjukdom som inte läkarna rår på ska man vara försiktig med. Många vill försöka hitta en lösning och hjälpa och många vill tjäna pengar på sånt som inte är sant. Numera är jag så luttrad att jag inte får något hopp utan först ha undersökt och det går ofta rätt fort att kolla. Jag har lärt mig den hårda vägen att det inte är så enkelt och är det för bra för att vara sant så är det inte ens värt att försöka...
I mina svåra stunder vill jag fortfarande ge upp för jag är så innerligt trött på hur jobbigt det är. I mina mer hoppfulla stunder så ser jag mig bli bättre. Det går upp och ner men jag vägrar att acceptera denna skitjobbiga sjukdomen och jag behöver inte göra det heller. När jag tänker på att jag måste ha det så här resten av livet, det orkar jag inte tänka på, då flippar jag, vänder och springer så fort jag kan åt andra hållet i huvudet, där kan jag fortfarande springa...
