Skrattorka...
Jag har tappat bort skrattet känns det som, det finns liksom inte så mycket att skratta åt. Jag träffar/pratar inte med andra människor än min man och han är ingen komiker heller och hela livet är ju extremt jobbigt så det finns liksom inte så mycket skratt...
Jag saknar det befriande skrattet där man för en stund kan glömma alla problem...
Jag har glömt hur det var...
Hade önskat vi kunde haft en hund eller katt men det går inte på grund av allergi/ME och så saknar jag våra fåglar som vi tvingades lämna bort på grund av denna jävla ME:n då...
