MEalltidvila.blogg.se

Två år men vem räknar...

Publicerad 2018-02-28 01:10:19 i Personligt,

Snart närmar sig dagen för två år sedan som jag blev sjukpensionär, eller den dagen finns inte med i år för det var den 29 februari 2016 det hände. Två år som känns som en evighet fast tiden snurrar fort fram. Det enda som är skönt med att vara sjukpensionär är att slippa hetsjakten på en och jag får vara sjuk ifred utan att behöva tänka på om jag får sjukskrivning eller pengar denna månaden eller inte och jag behöver inte oroa mig för utförsäkring igen...
 
Men ärligt talat så är jag rädd för FK och den makt de har fast att jag är så här sjuk. Jag känner mig inte fri från den pressen tyvärr...
 
Ikväll sa jag till mannen att jag verkligen saknar att jobba, saknar mitt jobb och allt kul som hände där. Saknar att vara i ett sammanhang där man betyder något. Samtidigt som jag fortfarande ofta drömmer om mitt jobb och oftast är det problem/mardrömmar då. Under många år var jag utfryst på grund av att jag varit sjukskriven tidigare och två kvinnor gaddade ihop sig och var rätt elaka och de hade chefen i ryggen som inte heller var speciellt trevlig. Jag visste så väl men jag sa inget utan kämpade på med mitt...
 
Det vore en dröm att få kunna stiga upp på morgonen och fixa till sig och sedan dra till jobbet, precis som förr i tiden, innan jag började bli sämre och sämre, men till ett annat jobb såklart. Jag har förstått att jag förmodligen aldrig mer kommer att kunna arbeta igen men saknaden är stor. Att bli sjukpensionär var inget jag hade räknat med eller ens tänkt på innan jag blev sämre och sämre...
 
Det är ju en lyx bara att se människor för mig nu för tiden och mannen undrar varför jag tittar på han så mycket när han kommer hem. Jag frågade han häromdagen om han tyckte jag hade förändrats mycket men det tyckte han inte, fast han ljuger inte alltid så bra. Hela vårt liv har förändrats drastiskt fast allt blir väl ändå som en vardag på ett nytt sätt för att man är tvungen att anpassa sig, det finns inga andra val...
 
Jag är ju på en så låg nivå idag och det är en lång väg upp och allt hänger på hoppet eller ett mirakel i dagsläget. Men det viktigaste är inte att jobba, utan det är att få till det basala för att bli självständig igen...
 
 

Fråga doktorn ikväll om ME...

Publicerad 2018-02-26 14:03:00 i Personligt,

Är som sagt var i en svacka just nu men jag kämpar på. Häromdagen hade jag så många som läste min blogg och jag förstår inte varför, tyckte det var lite obehagligt många faktiskt... Expressen hade ju en stor artikel om ME där de tog upp både det ena och andra, bland annat om familjen i Bjärred. Det var en väldigt dålig artikel i alla fall och så undermålig...
 
Men ikväll så berättar Karin Alvtegen igen om ME hos Fråga doktorn. Det går redan att se på SVT Play och vill du inte se hela så spola fram cirka 23 minuter så börjar det där.
 
https://www.svtplay.se/video/17048214/fraga-doktorn/fraga-doktorn-sasong-21-karin-alvtegen-om-me?start=auto
 
Jag har redan sett det men ska se det igen. Mycket bra som vanligt när Karin berättar och nu har hon väl varit överallt och spridit information, Malou, Nyhetsmorgon och nu Fråga doktorn. Jag och vi alla i ME sfären är så tacksamma för att Karin tar av sin begränsade kraft för att berätta och nå ut.
 
Vi är tacksamma mot alla som gör det även om det inte är en känd person såklart. Det har varit så många bra artiklar, tv inslag på sista tiden. Men människor funkar nog så att de lyssnar mer på en känd person än på en anonym människa för de vet mer deras bakgrund så att säga. En vanlig människa är nog mer så att man är med i pressen/tv en dag och bortglömd andra dagen. Men alla behövs och ju mer desto bättre för oss så kanske vi kan nå ut och få till en förändring och att kunskapen finns i vården och att vi får vård utan att behöva vänta i mer än ett år. Själv har jag kämpat sedan 2015 att få komma till Stora Sköndals ME/CFS mottagning och nu står jag ju i alla fall i kön. 
 
Det har som sagt varit väldigt mycket om ME på sista tiden och jag är tacksam för alla som ställer upp och berättar. Själv fick jag ju förfrågan om en intervju men jag har lagt det på is. Vet inte om jag vill och vet inte om jag orkar, eller egentligen så orkar jag inte. Ska jag göra en intervju så måste jag hitta rätt ord och det gör jag inte om jag ska vara ärlig. Jag vill inte göra något dåligt eller halvbra, ska det vara så ska det vara bra...
 
 

...

Publicerad 2018-02-22 01:02:29 i Personligt,

Jag har tappat det... Det finns inga ord kvar längre... Det finns bara smärta... Efter inslaget tidigare ikväll så fick jag en adrenalinkick och ångest i kroppen och nu sitter jag och stirrar rakt ut i luften med datorn i knät... Det är som ett öppet sår som aldrig läker... Denna helvetes ME kommer aldrig försvinna... Jag orkar inte kämpa just nu... Jag gör fel val och det är jag medveten om... Men jag kommer alltid igen på något sätt... Ska bara först...
 
 

Om

Min profilbild

MEalltidvila

1996 fick jag ME, Myalgisk Encefalomyelit, diagnosen dröjde till 2014. Här skriver jag om min vardag och jag hoppas att ni kan läsa om min resa till ett friskare liv. Vill du inte missa när jag uppdaterar här så följ mig på Facebook, klicka på symbolen ovan. Vill du komma i kontakt med mig via mail går det bra på mealltidvila@gmail.com. Tack för att du tar av din tid för att läsa min blogg, lämna gärna en kommentar! <3

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela