Jag är en idiot...
Jag har åkt på en rejäl käftsmäll det vill säga en riktigt stor krasch som jag inte haft på väldigt länge. Såna jag ofta hade förut, oräkneliga gånger. Då när jag blir som en levande död och mår så fruktansvärt dåligt, kan inte göra någonting. Det är ansträngande att bara titta eller prata, kan inte stå upp, kroppen blir stel och långsam, känns som jag är fylld av betong, har frossa, huvudvärk, hemsk tinnitus, känner mig levande död som att kroppen gått sönder helt. Jag kan bara ligga och vänta ut det och hålla mig lugn så jag inte får ångest och panikattack också. Kraschen satt i minst två timmar, sen lättade det från det värsta och det tog minst två timmar till innan jag kunde börja somna från allt några timmar det dygnet, jag önskar jag bara kunde få sova, sova ett helt dygn utan att vakna...
Att detta händer är mest mitt egna fel. Jag har stått upp för mycket, stått upp fast jag varit trött och haft smärta, kroppen har varnat mig men jag kör ändå över mig själv, vill inte lyssna, bara lite till, jag vill ju så mycket, snälla bara lite till, jag älskar att måla, bara då är jag fri, låt mig bara göra detta sista...
Jag är en idiot...
Ingen kan bestämma över denna jävla ME:n, du får alltid betala priset...
Även om jag vet hur den svåraste ME:n kan se ut, hur den skrämmer mig från vettet så har jag en mur inom mig att jag inte vill se det. Jag har haft alla stadier förutom den sista och den vill jag aldrig uppleva...
Jag vill inte acceptera hur lite jag klarar även om jag klarat mer detta året, jag vill hinna leva lite innan jag ska dö...
Min man fick komma in till min coronabubbla idag och ta hand om lite disk åt mig, för jag orkade inte stå upp igen. Måtte jag återhämta mig så fort det går, nu är det vila 24/7 och bara det nödvändigaste som gäller...
