MEalltidvila.blogg.se

Oroad...

Publicerad 2017-07-22 01:03:00 i Personligt,

Har varit lite mycket nu sedan måndags vilket har ökat min oro och därför har jag heller inte orkat blogga något. Min son har varit sjuk och är inte bra än. Sånt här tar på de få krafter jag har och gör att jag blir sämre. Mannen jobbar längre dagar också och är en timme bort på det, det har även strulat med hans mammas telefon och tv så han har varit tvungen att fixa det två kvällar så han har varit hemma först vid 21 tiden. Vi är helt slut alla tre... 
 
Min son har fått känna på lite hur jag har det varje dag, han blir matt rätt fort han med, även under dusch... 
 
Läget är under kontroll men imorgon behövs receptfri medicin från apoteket och mannen ska ringa "någon" vet inte vem som kan ha tid att göra ärendet åt oss. Fatta hur det känns att inte ens kunna åka till apoteket åt vare sig mig själv eller sonen. Men jag hoppas "någon" kan fixa detta åt oss imorgon.
 
Sedan hoppas jag att det hjälper sonen för det börjar dra ut på tiden nu... Men som sagt läget är under kontroll och sonen har pratat med 1177 senast ikväll. 
 
Jag kan inte hjälpa att jag blir orolig och på något sätt blir det värre för mig när jag själv är sjuk, det ger mig ångest att jag inte kan göra det jag vill för dem, för jag är fast här... 
 
Inget kan oroa mig så mycket som när mina barn är sjuka, hur gamla de än är... 
 
 

Svårt att be om hjälp...

Publicerad 2017-07-17 12:31:02 i Personligt,

Jag har sovit mer två nätter nu fast det är ingen bra sömn och får inte mycket sömn innan jag vaknar men det är ändå skönt att sova lite mer när jag nu haft lång tid med alldeles för lite sömn. Är glad för varje gång jag somnar om utan ett för långt vaknande. Varje gång jag vaknar så börjar jag svettas. Hade en extremt dålig dag igår fast jag som sagt hade sovit mer. Orkade knappt stå upp, fick tvinga mig och jag är en envis jävel...
 
Mannen hörde väl på mig så han ringde till sonen och bad han hjälpa mig värma mat. Jag själv vill inte be han om hjälp och det känns konstigt men han är så snäll och frågar vad han kan göra. Han fick hjälpa mig lyfta ner den tunga grejen (kommer inte på vad det heter), som lasagnen var i. Sedan tog han fram tallrik, bestick och glas åt mig. Det är inte lätt att ta emot hjälp från andra (speciellt inte av sitt barn) och jag känner mig alltid dum, det tog tid att vänja sig vid att mannen måste hjälpa mig så mycket och har inte vant mig vid det heller... 
 
Igårkväll hade jag svårt att svälja och då vart det dryck jag skulle få ner. Tur det inte är så jämt... Blir som en hamster och får svälja i omgångar. Hade mer ont i kroppen och mer svettningar och så fryser jag straxt efter, vill liksom bara fly från min kropp för hur jag än ligger så gör det ont... Den är inte kul att bo i. Har även fått mer pip i luftrören och det gör mig lite orolig. Men men det är som det är...
 
Idag har jag domningar i ett par fingrar som kommer och går, just den handen vart bortdomnad när jag vaknade för sista gången i morse. Den har väl inte vaknat än...
 
Får se hur den här dagen blir, har redan svettats och fryst, lite huvudvärk, lite hjärntrötthet, ont i benen... Har ju aldrig några bra dagar i och för sig så kan ju inte hoppas på något...
 
Att det är juli försöker jag förtränga och jag har inaktiverat min instagram sedan en tid tillbaka för att hjälpa mig med det...
 
 
 
 
 
 

Hur är det att stå bredvid egentligen...

Publicerad 2017-07-15 14:13:00 i Personligt,

Ibland slår det mig att det inte kan vara lätt att stå bredvid som anhörig till en som är kroniskt sjuk hela tiden. Jag undrar hur det egentligen är. Det kan inte vara lätt det heller, så mycket förstår jag. Ibland så kan mannen säga att han är trött, har huvudvärk, sovit lite och oroligt och så säger han rätt snabbt -jag ska inte klaga framför dig. Andra har också sagt så till mig...
 
Det är inte ok för mig alls, han måste ju få säga hur han mår. Jag är väldigt rädd om honom och att han ska må bra. Är livrädd att han ska bli sjuk för då faller vi ju helt, jag orkar ju inte ta hand om honom hur mycket jag än skulle vilja. Jag har inte ensamrätt på att vara sjuk och jag vill gärna veta om mina anhöriga mår dåligt och stötta dem om jag kan. Min mamma har gråtit flera gånger framför mig för hon tycker det är så jobbigt, det är väl en känsla av maktlöshet kanske... 
 
Jag vet inte, jag är bara sjuk och hela denna resan har varit ett helvete många gånger... Jag är ledsen ifall jag sårar andra, jag vill som sagt inte vara någon belastning eller någons börda...
 
Däremot blir jag irriterad på de som klagar över väder, att de är trötta fast de lever normala liv eller de som varit förkylda någon vecka eller andra meningslösa saker... Ibland känns det som att människor inte gör annat än att klaga och jag orkar inte med det bara. Jag är ingen ängel utan jag klagar med, här i min blogg. Men jag har verkligen kommit på nu vad som är viktigt i livet just för att allt har tagits ifrån mig...
 
Men för att återgå till hur det kan vara att stå bredvid och stötta en sjuk människa, den man lever med, sin partner, sin vän eller kanske sitt barn som är sjuk... Det kan inte vara det enklaste, inte kan det heller vara lätt att vara barn till en sjuk förälder. Svårast är det såklart för de som lever tillsammans med den som är sjuk. den blir som en vårdare också och barnen som måste anpassa sig på olika sätt på grund av den sjuke föräldern.
 
Ibland känns det som att vi lever parallella liv mannen och jag, han lever sitt liv och ja jag har ju inget liv då, bara mitt sjuka liv, men speciellt om jag sover när han är hemma och jag är vaken på nätterna när han sover. Vi kan ju inte leva som vi gjorde förr på många sätt. Sjukdomen har tagit över våra liv och det är inget vi vill eller har valt...
 
Det finns anhörigmöten men de finns inte där vi bor. Vet inte om mannen är så intresserad av det egentligen men han har nämnt något ibland fast då har det gällt mer informationsmöten, seminarium om ME. Men tror det kommer något möte till hösten som han kanske ska gå på, har för mig det var i Jönköping. Får se om det passar med arbetet bara. 
 
Jag har själv inte träffat någon som har ME, det har varit träffar i Kalmar, Växjö, Jönköping och Mjölby så det har varit lite resväg men jag hade ändå inte orkat utan resvägen heller. 
 
Möten med andra människor och speciellt nya människor kan dränera mig fort. Det tar otroligt mycket kraft från mig, alla ljud, läsa av, lyssna, svara sitta upp, vara till lags.
 
De som pratar mycket, fort och högljutt är min värsta fiende om du förstår vad jag menar... Inte för att jag inte tycker om dem utan min hjärna klarar inte av det och jag blir sjukare fort. Tack och lov är inte mannen någon pratkvarn...
 
Men för att återgå till att som nära anhörig stå bredvid så skulle jag mer än gärna vilja att mannen skrev här om det i bloggen, ett eget inlägg, helt ärligt naket berätta hur det verkligen är. Det kommer inte hända men jag kan väl få önska det ändå för jag vill verkligen veta...
 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

me alltid vila

Jag har fått diagnosen ME sedan några år tillbaka, har även Borrelia, Twar, Mycoplasma och Anaplasma + säkert några fler infektioner. Här hoppas jag att ni kan läsa om min resa till ett friskare liv. Vill du inte missa när jag uppdaterar här så följ mig på Facebook, klicka på symbolen ovan. Vill du komma i kontakt med mig via mail går det bra på mealltidvila@gmail.com. Tack för att du tar av din tid för att läsa min blogg! <3

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela