Sorg...
Det är så nedbrytande att ha denna gradens ME och dagar som idag när jag inte orkat göra i stort sett någonting så känner jag bara att livet är skit och meningslöst och kommer aldrig bli bättre, bara sämre...
Jag lever med sorg nio dagar av tio på grund av denna sjukdomen och allt den tagit från mig och min familj...
Känner också att ingen egentligen förstår, ingen kan som inte är i samma sits och det irriterar mig med fast jag vet att det är inget jag kan begära heller...
Har också tappat allt, känner mig helt totalt värdelös...
Men i lördags var jag glad i alla fall för då fick/kunde jag hälsa på min son en stund. Det är väl därför jag mår så dåligt i pem just nu men det är det värt, alltid...
Nu är det måndag igen men för mig kan det vara vilken dag som helst, jag lever efter min sjukdom, det är den som bestämmer allt i stort sett...
