MEalltidvila.blogg.se

Fångad när du faller...

Publicerad 2018-09-28 15:24:00 i Personligt,

Man tror inte att det kommer att hända men så händer det. Du blir sjuk och blir aldrig bättre. Allt, precis allt förändras och bara till det sämre. Du får kämpa själv i motvind trots att du är väldigt sjuk men du orkar inte göra det längre...
 
Du tvingas ge upp för kroppen orkar inte varken fysiskt eller psykiskt för du har gett ditt allt. Du lämnas utan hjälp och får klara dig bäst du kan med en diagnos som är svår, bara att hantera detta psykiskt med all förändring är mycket svårt. Du är som en osynlig skugga som hela tiden påminns om livet förut. Det var så längesen du mådde någorlunda ok. Livet står på paus och du känner dig levande död...
 
Tårarna är slut för det mesta och du kan prata om det ibland som att det handlar om någon annan, inte du, inte ditt liv. Fast ibland bara brister det i en oändlig sorg. Du gör vad du kan för att förtränga verkligheten. Du tappar hoppet och får det tillbaka, som en jojo pendlar det upp och ner. Du ber andra hoppas för dig för du vet att det inte finns mycket hopp för framtiden, men du måste få hålla i något när läkarna har gett upp. Det har redan gått för många förlorade år...
 
Mest önskar du att få sova så du slipper vara vaken, det är bara det att du inte kan sova, det är alltid en kamp för att få slippa vara vaken. Du tar hellre massa jobbiga mardrömmar för de är ingenting mot verkligheten ändå. Den värsta mardrömmen är att inte klara sig själv, inte kunna orka leva...
 
Du vill inte att de tycker synd om dig heller, de lägger huvudet på sne, klappar dig på armen i all välmening, nej nej du är stark och klarar dig själv, skriker du på insidan, detta är inte du, men det är en lögn för du vet att du är beroende av hjälp. Du vill inte och ber om minsta möjliga men det är ändå mycket och du känner dig ovärdig, som ett hinder, du borde försvinna men du vill leva och väljer att fortsätta kämpa ett tag till. Du vill inte be om hjälp så du blir tyst och försöker klara dig själv bäst du kan. Du bara är och väntar, väntar i din ensamhet, på ett mirakel som aldrig sker, på ett botemedel någonstans i världen där de forskar, på ett genombrott så att sjukdomen börjar tas på allvar av alla läkare så fler slipper bli felbehandlade och sjukare...
 
Du vill inte behöva säga till andra runt dig att prata tystare, du vill inte tjata på andra som aldrig förstår och du är tacksam för de som gör det, de som har lärt sig så att du kanske kan vara med en liten stund...
 
Många tror att du borde vara van vid ditt nya liv nu men de förstår inte för det är omöjligt. När du visar dig ute vill du inte bli stirrad på för att du måste åka i hjälpmedel, du gör allt för att undvika blickarna men de bränner fast och du ser hur de tittar. Du är ute så sällan att du aldrig heller blir van vid det, men du sätter på ditt modiga face och ignorerar allt för du är så lycklig för att komma utanför dörren så de kan stirra bäst de vill. Du vet hur mycket det kommer kosta dig i försämring så du försöker njuta av varje sekund så du har något att leva på en stund. En stund i extra glädje, där du ser sånt andra tar för givet, en kort lånad stund men så långt från det liv du vill leva ändå och varje steg är en kamp för inget är utan sjukdomen, för den är i dig hela tiden bara mer eller mindre, men alltid där...
 
I den bästa av världar blir du fångad när du faller men den världen finns inte, inte här, inte någonstans, i alla fall inte för dig, det vet du nu och det är vad du lärt dig...
 
 

Alla goda ting är tre...

Publicerad 2018-09-27 13:52:14 i Personligt,

Fick två handskrivna brev igår och det ena var riktigt tjockt med massa olika ME nyttigheter i. Öppnade de idag men det kommer ta tid att gå igenom allt. Idag är ingen bra dag för det efter denna natten som var. Den ena brevskrivaren undrade om jag uppskattar hennes brev och det gör jag såklart men jag är ingen brevskrivare, det är för jobbigt så tyvärr blir det så att jag inte skickar något tillbaka. Fick en jättefin dikt i förra brevet som berörde mig väldigt mycket och som jag har sparat... 
 
Det får räcka med att jag skriver här. Men ingen behöver känna något måste att skriva riktiga brev eller ens kommentera här, det är lugnt för min del...
 
Ärligt talat blev jag så ledsen i början när jag började blogga om allt med min sjukdom, att de man trodde kanske skulle stötta mig inte gjorde det. Det sårar väldigt mycket när man liksom som mest just behöver stöttning, det behövs så lite liksom. Det var och är tungt att se att det inte fanns/finns där från vissa människor, det gör mest ont och har lett till konsekvenser. Men jag har gått vidare från det och väntar inte på något som hade varit självklart för mig om det hade varit omvända roller. Men vi är alla olika och de har aldrig varit i min sits så de vet inte hur det är utan är lyckligt ovetande. Men att okända har gett mig så mycket omsorg och kärlek är rätt svårt att förstå men det är jag såklart väldigt väldigt tacksam för och inget jag förväntade mig alls...
 
Säger man inte att alla goda ting är tre, så nu väntar jag på det tredje brevet. Nej skämt åsido, det räcker gott så här, har att göra ett tag som ni kan se på bilden...
 
Men Tusen Tack min fina bloggläsare för att ni tar er tid, kraft och ork att skriva till mig för jag vet ju att ni också kämpar...
 
 
 

Sömnhelvetet...

Publicerad 2018-09-27 04:31:00 i Personligt,

Har sovit tre timmar med massa drömmar bara sen klarvaken. Svårt att somna in fast trött, tog bara tre timmar typ och sedan klarvaken efter de där timmarna. Behöver jag säga mer, nej säger inget mer...
 
 
 

Om

Min profilbild

MEalltidvila

1996 fick jag ME, Myalgisk Encefalomyelit, diagnosen dröjde till 2014. Här skriver jag om min vardag och jag hoppas att ni kan läsa om min resa till ett friskare liv. Vill du inte missa när jag uppdaterar här så följ mig på Facebook, klicka på symbolen ovan. Vill du komma i kontakt med mig via mail går det bra på mealltidvila@gmail.com. Tack för att du tar av din tid för att läsa min blogg <3

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela