Jagar inte längre...
Det slog mig just av en anledning att jag är glad att jag inte jagar något botemedel längre, den stressen om att hitta lösningen som när man provat något och det inte märks eller man blir försämrad liksom, det dödade mig på insidan. Både att jaga, leta och testa, det suger musten ur en och när det sen inte ger något resultat, ja du fattar, man blir besviken och ledsen eller jag blev besviken, ledsen, förbannad och uppgiven. Det är stressande och frustrerande bara...
Under flera år drack jag inte ens kaffe (som jag älskar) sen sket jag i det och nu dricker jag kaffe två gånger om dagen med koffein och jag bryr mig inte, jag njuter...
Alkohol dricker jag inte alls och har aldrig druckit mycket tidigare heller men sen 2011 har jag inte druckit något alls eller jo, har smakat på en klunk vin en gång. Brukade reagera på alkohol förut och då drack jag knappt en flaska vin, nu vet jag att det förmodligen beror på histaminet och min mage flippade helt av några glas vin, brukade få blodtrycksfall också, som tur var, när jag kommit hem.
Svimmade en gång när jag var ung på ett uteställe precis framför mina nya arbetskamrater och en kille drog upp mig i sitt knä så inte vakterna skulle kasta ut mig (inte pinsamt alls, men preskriberat nu). Då hade jag druckit en öl med jäger i, det gillade inte min kropp. Så konstig är jag...
Min far var periodare och sen nykter alkoholist och det har satt sina spår i mig att jag bara inte gillar alkohol eller fulla idioter som inte kan bete sig. Det kan ju verkligen förändra en människa totalt och sällan till det bättre...
Jag har sett han skitfull, jag har pratat i telefon med han när jag var barn och han var skitfull, han har ställt frågor till mig som han inte vågade när han var nykter, skitfull, han har ringt efter mig och bett mig komma när han varit skitfull, Jag har skjutsat hem hans fulla nattragg, jag har hämtat han och skjutsat hem han till farmor när han var skitfull och hon skulle hjälpa han bli nykter. Farmor såg igenom mig och sa "du är ju rädd för han", jag svarade inte, blev så förvånad att hon kunde se det på mig och sen pratade vi inte mer om det, för jag åkte hem fort. Jag hatar alkohol...
Jag är stolt över att inte dricka alkohol och det är inget som fattas i mitt liv...
Men åter till detta jagandet om att bli bättre och helst frisk, nej, jag har gett upp det nu. Jag tar dag för dag och gör ändå mitt bästa. Kommer det ett botemedel så lär jag få veta det...
