Socialt klumpig, thats me...
Jag har blivit socialt klumpig känner jag men det kanske inte är så konstigt då jag lever väldigt isolerad och typ bara pratat med mannen och några få andra nära ibland och detta under så många år. Ja, alla vet ju lite hur det var att hålla sig hemma efter C-skiten men jag kunde det där långt innan liksom och det var ändå inte riktigt på samma sätt men det går att förstå ur en synpunkt...
Vet att när jag gjorde FK:s utredning så nämnde arbetsterapeuten att jag var rätt isolerad, hon flaggade för det, varför hon gjorde det vet jag inte, men så är det tyvärr, den rena råa sanningen. Men när man inte orkar umgås eller ens ringa, vad ska man göra...
Men jag känner mig knäpp socialt, det kan bero på hjärntröttheten också. Det är pinsamt att glömma och säga sånt man redan sagt. Min hjärna är trött samtidigt kan jag gå på adrenalin och prata fort. Det är som att jag glömt hur man gör...
Detta är jättepinsamt att skriva men när jag var i Örebro så skulle jag hämta ut ett recept på apoteket. Mathilda var med mig in, sen blev jag helt ställd, liksom hur gör man, frågade Mathilda och hon berättade. Kände mig jättedum. Mannen har ju skött det åt mig under så många år när jag inte orkade...
Fast folk får ta mig som jag är och jag ska inte känna mig dum, skämmas eller bli rädd för att prata när jag väl träffar någon.
Sen vill jag så mycket och blir rätt stressad av allt. Stressad över ifall jag skulle få en krasch, det lurar alltid bakom hörnet för den går inte att förtränga helt. Att ge mig iväg ensam skulle vara väldigt tufft men en dag ska jag göra det också...
