Never give up - Never surrender...
Ibland blir jag lite förundrad över vad en del människor tror sig veta utan att ha upplevt det. Det är något jag lärt mig att vara försiktig med att tro mig veta saker jag inte själv upplevt. Vi lär oss ständigt under livets gång men med lite öppenhet, ödmjukhet kommer man långt samt att kunna säga förlåt - även förlåta och mena det från hjärtat om det är något man kan förlåta då...
Ett inlägg jag läste igår på sociala medier var jättefint och inspirerande i stort men en sak störde mig i det, gjorde mig ledsen och fick tankarna att snurra. Bad mannen läsa det utan att jag nämnt vad det handlade om och han gav sin syn på det utan att jag sagt något om vad som störde mig. Han hade samma syn som jag önskade men jag var villig att ändra min syn om det behövdes för att försöka se från någon annans håll och för att det var sjukdom det handlade om i ett förhållande och där är ju jag den sjuke, en belastning. Det är lätt att tro saker när man är fullt frisk och fungerande hur man skulle reagera om den ene blir sjuk och vart går gränsen vid olika saker som rör förhållandet...
Jag kämpar jättemycket med att känna mig värdig som jag är och det är skittufft...
Ta det där om att vara bitter också eller aldrig tappa hoppet, det är så lätt att stämpla människor och sätta dem i fack. Eller tro sig veta vad man ska göra i svårare situationer, visst man kan alltid ha en bild men det blir nog sällan det som händer...
Mitt nya motto är Never give up - Never surrender (har kopierat det från Alaskan Bush people) de dagar jag inte tappat hoppet, för det händer till och från fortfarande och så är jag också lite bitter på livet ibland...
Är jag en sämre människa för det. De sjuka är inget värda eller, de bara kostar pengar och tillför inget. Så är vårt samhälle uppbyggt. Har du inte varit med om det så vet du inte hur det är...
