Från ärligt till yta...
I valet och kvalet funderar jag på att bara skriva om allt utom något ledsamt eller deprimerande för jag vill inte framstå som en egoistisk, narcissistisk, uppmärksamhetstörstande, offerkofta, tyck synd om mig själv - person...
Kanske kommer jag bara lägga ut bilder ibland istället för att skriva hur dåligt jag mår eller hur dåligt jag sover eller hur mycket jag vill bli bättre...
Så många gånger som jag lämnat ut mig och skämts för det jag skrivit samtidigt. Skämts för att må dåligt och att ha blivit illa behandlad och lagt skulden på mig själv ändå till slut. Jag skulle stått på mig mer, skulle vågat sagt ifrån och så vidare och så vidare...
Inte bara lyssnat, trott på läkare, ignorerat mig själv och kört på...
Om jag bara hade vetat om då när jag först blev sjuk, det jag vet idag. Det hade kunnat rädda mig och jag hade inte behövt stå ut med allt jag har gått igenom. Det har varit väldigt tufft och jag har fått gå igenom det mest själv utan stöd omkring mig...
Att jag blivit försämrad av den feldiagnostisering jag hade under alla år och allt jag förlorat på grund av det, främst min hälsa, frihet, trygghet, ekonomin, jobbet och även hur detta drabbat andra i min närhet...
Det känns som att jag sitter som en levande död här i min egna värld och väntar på livet...
Det är bara det att jag inte har så mycket positivt att skriva och att jag alltid måste kämpa för minsta lilla vad jag än gör och det är så mycket som följer med i det, sorg, skuldkänslor, depression, bitterhet, ångest...
