MEalltidvila.blogg.se

I fredags gjorde jag MR på ländrygg, nacke och sen hjärnan. Jag har ju skrivit om min klaustrofobi och visste inte om jag kunde genomföra detta. Min ångest var på topp och jag har peppat/haft ångest för detta sedan jag visste att jag måste gå igenom det. Har gjort MR två gånger tidigare. Samtidigt tycker jag själv att detta är löjligt av mig, det känns ju ingenting och som min man brukar säga att inget kan ju hända. Jag vet att inget kan hända, jag fattar det, men känslan att inte ha kontroll, att vara i ett rör som smiter åt längs armarna, fast med en krage och ansiktsgrej som en lego transformersfigur mina killar brukade ha när de var små. Jag kunde heller inte bara ta bort ansiktsgrejen själv, så jag var fast, nä det är inte min grej...

 

Dagen började inte så bra. Det var mycket folk som kom och gick i väntrummet, det var prat, barnskrik, ljud överallt och jag hade ångest. Tiden gick och de som kom på drop in han bli klara långt före mig, var i väntrummet över en timma, fick nog vänta 1 1/2 tim innan det var min tur. Var rädd för att tappa orken och krascha som jag gjorde på Bragée men jag klarade mig som genom ett under...

 

Bad att få börja med ländryggen och då åkte jag så långt in man kunde. Mannen var med mig i rummet och han stod där bak så vi kunde se varandra. På grund av ljudet hade vi båda hörlurar. Bad om att få åka in en bit bara först för att kolla läget men vi fortsatte rätt fort då det kändes ok. Hade en larmknapp i handen. Det kom mycket frisk luft in i röret och det underlättade, sen att mannen stod där och mötte min blick när jag tittade på han ibland. Denna röntgen tog 10 minuter. Sen var det dags för nacken och då skulle jag ha en krage på mig, den kunde jag ta bort själv men vi körde på masken också så jag kunde se ut via en spegel som satt där men den kunde jag inte ta bort själv (denna masken var det ändå stora hål i, den förra jag hade var så mycket värre). Det blev 22 minuter i detta läget i ungefär mitten på maskinen. Mannen kunde se mig via spegeln fast inte så klart, det märkte inte jag som tur var, fast jag blundade mest och försökte tänka bra tankar samt magandas. Det var svårt, var kaos på tankarna, försökte lugna mig och sen kom jag in på en låtrefräng banan melon kiwi och citron alltså jag kan bara den texten på hela låten så det gick på repeat ett tag. Räknade också de olika ljudslagen från maskinen, ett ljud gick så fort att jag inte orkade räkna dem, det var så stressigt. I alla fall så blev jag klar och tror vi alla var lättade. Röntgensköterskan sa att hon förstod mig, på riktigt... 

 

Klarade av detta tack vare min man och röntgensköterskan var toppen också men att se stödet och känna stödet från min man var det bästa, alltså ögon kan verkligen tala till en och så masserade han min fot hela tiden de sista 22 minutrarna, det var också lugnande mitt i allt kaos i min hjärna...

 

Det var flera som skrev stöttande DM:s till mig och en som skrev "att när man inte längre kan kontrollera sin kropp. Då reagerar vi med tex klaustrofobi. (Ångest) Det är inte löjligt utan en försvars mekanism". Detta tror jag också på faktiskt...