Backup-planer...
När det varit mycket omkring mig nu som hela förra veckan så snurrar tankarna ännu mer om hur dåligt jag mår psykiskt av att leva så här instängt och hur ledsen jag är för att verkligheten ser ut som den gör. Då jag också måste gå igenom och förklara mycket för läkaren så rivs också gamla minnen och sår upp, igen. Jag har också ångest över att inte bli lyssnad på, att inte bli tagen på allvar och den korta tiden jag hade hos läkaren gick för fort...
Att inse hur min/vår vardag ser ut, att alltid behöva välja eller ställa in och avstå på grund av denna jävla kropp som inte fungerar...
Mannen berättade för mig förra veckan att han alltid har en backup-plan ifall jag skulle krascha när vi är någonstans. Hur han snabbt ska kunna ta mig till bilen, hur han har liksom koll på mig för jag vill mer än jag orkar. Jag har ju märkt att han brukar kolla mitt ansikte och fråga mig om jag orkar, vilket retar mig enormt mycket, det gör mig skitirriterad rent ut sagt. Jag känner mig ändå tryggare med honom än om jag vore själv och skulle krascha någonstans, därför håller jag mig mest inne. Jag har ju kraschat på vår altan liksom, när jag satt ner, av ljudet som finns ute och det kom från ingenstans utan förvarning...
Jag är ledsen för att jag inte kan lita på min kropp, för att den är svag. Jag vill inget hellre än att bli stark...
Det känns ändå skönt att kunna skriva av sig här...
