MEalltidvila.blogg.se

Något jag tycker är jobbigt är när andra beklagar sig till mig om ditt och datt som har med hälsan att göra (inget allvarligt) eller saker de inte hinner för de har sååå mycket. Vi alla klagar, vi alla gnäller, vi alla pratar sjukdomar, jag vet det, jag skriver om min...

 

Men det finns ju olika nivåer i detta och kanske ska man tänka några varv till innan man beklagar sig inför någon som har det så mycket värre än vad de har det. Jag skäms för att jag känner så här men det gör fasiken ont i mig när någon som kan arbeta heltid och har ett rikt liv utanför arbetet liksom klagar över sin tillvaro till mig...

 

Då vill mitt inre bara skrika, för jag skulle vara överlycklig att byta kropp om så bara för en kortare tid. Mitt förra liv tog typ helt stopp 2011-2012, med svåra symtomer och ett väldigt instängt liv där min sjukdom styr allt och jag står utan hjälp eller riktig vård, hela min sjukhistoria är faktiskt fruktansvärd. Jag är inte ens självständig. Ja, man kan knappt kalla detta för ett liv egentligen, ett liv är till för att upplevas och leva. Jag har så svårt att förstå hur man då kan gnälla av sig till mig om i mina ögon bagateller...

 

Jag har under åren fått höra från kanske en handfull personer "men oj här sitter jag och gnäller, så dumt det blev" eller att de tänkt på mig när det varit jobbigt att de vet att jag skulle varit glad om jag kunnat göra det och då fått sig en tankeställare. Då kan jag ändå tycka det är ok, att de fattar och bryr sig. Men alla har inte denna insikten att de ser utanför sig själva och tänker på hur detta landar hos den personen de pratar med...

 

Jag vill inte prata sjukdomar om jag pratar med någon, det är därför jag skriver här och det är upp till dem som är intresserade att läsa eller fråga via messenger/sms. Jag tvingar ingen att läsa. Jag orkar heller inte med andras (i mina ögon) småproblem eller beklaganden, jag är ingens papperskorg eller coach, den tiden är förbi...