Utflykt...
Igår var jag på utflykt till Ikea i Älmhult. Alla som känner mig vet att jag älskar Ikea och jag älskar inredning överlag. För mig handlar inte inredning om dyra saker utan bara saker jag tycker om, gammalt som nytt. Men numera kan jag inte strosa omkring eller slösa tid på att bara vara och titta mig omkring för mycket. Numera måste jag åka i min scooter och det är så mycket som måste klaffa samt tiden, den kära tiden, det har sin tidsgräns tills det bara tar stopp...
Hade tur igår med att det var rätt folktomt där. Man kan ju aldrig veta det. Det kan vara rätt meckigt med att köra, men på Ikea fungerar det ok när det inte är så mycket folk, för då fungerar det inte. Vi fyllde på ljusförrådet för något jag unnar mig varje dag är att ha brinnande ljus, det är viktigt för mig...
I alla fall så höll jag hjärntröttheten borta tills nästan kassorna men jag kan ju bara köra rakt ut och ställa mig vid sidan om en bit bort och vänta. Sen i bilen fick jag fylla på med energi med matsäcken, kaffe och tunnbrödsrulle. Det var rätt akut, kände hur vibrationerna gick crazy på insidan en bra stund och hjärntröttheten som höll på att bli en lockdown. Blir så ledsen att jag inte orkar längre men detta är ändå stort för mig...
Sen en snabb tur in igen för att köpa på lite gottigt, bara på viljan, hade velat åka omkring på ovanvåningen också, orkade inte det tyvärr...
Då jag tycker det fortfarande är lite jobbigt att åka i scootern så undviker jag ögonkontakt/titta på andra i det längsta men ser ändå att de liksom tittar på mig. Många är väldigt snälla och flyttar sig fort för min skull ibland när det är lite bökigt och då tackar jag artigt, det är snällt av dem. Fast jag tycker det är bara obekvämt och "inte jag" att åka i "den där" men det sitter ju förmodligen bara i mitt huvud. Tycker synd om min man också att han ska behöva ha en sjuk fru som aldrig orkar göra saker som att kunna gå obehindrat med sina ben, normala saker man tar för givet, spontana saker och vara beredd på att jag kan bli dålig när som helst typ...
Känner mig så lurad på livet samtidigt är jag glad för att orka detta lilla, en dag i taget som sagt...
