...
I stort sett nästan varenda dag bär jag på sorgen över hur sjukdomen tog över mitt liv, kapade, krympte mig och förhindrar mig att göra vad jag vill...
Det är liksom en utmaning att ens komma igång på morgonen, det tar ofta timmar och då gör jag bara det nödvändigaste, ingen sminkning eller frisyrfix, orka lägga energi på det liksom. När jag var sämre var det jobbigt att bara få på kläderna. Det är ju ett skämt, hur kunde det bli så här...
Mitt egenvärde försvann mer och mer med åren...
Min son sa något till mig för en tid sen att jag hjälper på mitt sätt även om jag inte tror det, han är så himla fin...
