En paus...
Ju mer och mer jag inte kan vara delaktig i direkt något längre, ju mer och mer är jag bortglömd. Ingen, jag upprepar, ingen fattar hur det är att vara i mina mjuka kläder. Hur det känns att vara levande död och mest helt bortglömd. För så känner jag mig och det är jobbigast vid stora helger som julen och nyår men även andra dagar och helger då det är fest för alla andra eller semester för alla andra...
Vi får aldrig semester eller kan ta ledigt för att hämta kraft...
Vi är bara tacksamma om allt flyter på någorlunda och det är mannen som håller mig flytande. Utan han hade jag ingen...
Men Tack till er som stöttar mig här, det betyder så mycket för mig för på något sätt så "finns" jag fortfarande då...
