Våga fråga...
På sista tiden har jag fått höra att många frågar mannen hur jag mår och har det. Det är väldigt kul att de både vågar fråga och bryr sig, många av de vet jag inte alls vilka de är ens och ofta är de män. Det är inte många andra som direkt bryr sig så jag blir faktiskt glad att någon frågar fast de inte känner mig. Mamma berättade också att hennes gamla arbetskamrater frågat om mig när hon träffat dem förra veckan, sånt värmer för jag känner de ju inte själv. Senast igår var det en man som frågade mannen hur jag mådde och denna personen kände själv en ung kvinna som hade ME och hon hade cirka tre timmar om dagen, men hur aktiv hon kan vara under de timmarna vet jag inte. Men vi som kan ME fattar direkt och förstår varandra i det...
Jag fattar att sjukdomar är egentligen det sista man vill prata om så därför värmer det lite extra...
Det kanske beror på att jag bloggar och är öppen som en del vågar fråga. Jag är en person som tycker att man ska kunna prata om allt och tycker inte att sjukdomar ska vara tabu eller skämmigt vad det än gäller och inte heller backar jag för att prata om döden. Men visst är detta helt upp till var och en men jag förstår inte de som döljer det och kanske till och med för sina nära anhöriga om det går. Min far är ju ett exempel på det, han visste att han skulle dö men ville inte höra av sig, tack för det liksom, var jag inte värd mer...
Samtidigt som jag vill glömma bort omvärlden att den finns där ute för att skydda mig själv så blir jag ändå lite glad att det finns de som fortfarande frågar om mig...
Till exempel så igår var mannen förbi Ikea på hemvägen från mitt älskade Kalmar och han vet hur mycket jag hade velat vara med och se både lite av Kalmar och allt på Ikea typ. Det är sånt jag hela tiden måste förtränga då mitt liv är här hemma innanför dessa väggar helt ofrivilligt i tvångsvila nästan 24/7...
