Knepigt...
Mannen har bokat en tid för den där intervjun nu. Om dagen passar vet jag ju aldrig och känner mig nu lite tveksam, orkar jag detta egentligen. Nej, egentligen inte, det kanske måste till mer än en träff också. Visserligen så vill jag ju men det får inte kosta för mycket. Jag vet inte hur länge jag ens orkar men jag kommer få betala för det, förmodligen med adrenalinpåslag och mer insomnia samt ökning av alla andra symptomer...
Min historia är heller inte lätt att berätta då den är så lång, jag vill liksom att allt ska bli rätt och bra också. Min hjärna är rätt glömsk men jag har ju mannen till stöd även om vissa saker är suddiga för honom också, han har ju inte varit med sedan 96 heller, det har varit så himla mycket liksom...
Sedan vill jag inte heller vara med på bild, jag är ingen selfie människa. Vill absolut inte vara på en bild liggandes i soffan heller. Jag kan inte sminka över sjukdomen, orkar inte sminka mig heller för den delen och inte varit hos frissan på 2 1/2 år...
Därför lägger jag aldrig ut bilder på mig här, jag känner inte igen mig själv. Undviker speglar så mycket det bara går. Den där människan som tittar tillbaka det är inte jag...
Men jag vill ju berätta samtidigt som jag också är rädd för att göra det, ärligt talat är jag rädd för FK också...
Knepigt...
