MEalltidvila.blogg.se

Jag vet att jag inte kan klandra någon och jag vet att jag är ytterst ansvarig själv men ibland önskar jag att NÅGON hade sagt till mig att jag ser att du mår dåligt och du kanske skulle gå till doktorn... Jag hade ingen i min närhet som såg hur dåligt jag mådde och jag tror inte jag klagade så mycket heller i och för sig. Jag hade ju gått i så många år och mått dåligt, dragit in på allt utom måsten och att sjukskriva mig tänkte jag inte göra för jag ville inte ställa till med problem för dem andra på jobbet och jag vet att chefen skulle bli sur på mig och se mig som ett problem återigen. Dessutom så gillade jag mitt jobb väldigt mycket, det hade liksom äntligen blivit bra där för min del. Jag var inställd på att köra på tills jag kollapsade i mitt huvud. Jag tror egentligen inte att någon visste hur dåligt jag mådde, inte ens mannen. Han visste att jag inte mådde bra men inte hur dåligt jag verkligen mådde. Jag hade svårt att själv sätta ord på det...

 

Det var när jag började gå till min kbt psykoterapeut som någon såg hur dåligt jag mådde... Hon var ju utbildad och såg igenom mig ganska fort. Hon fick ju betalt för att lyssna och hjälpa mig. Jag sökte mig till henne för att hantera min fars död och inget annat. Hon såg hur dåligt jag mådde, jag behövde inte ens säga så mycket. Ibland så frågade hon vad jag skulle göra efter den timman jag suttit där och jag svarade att jag skulle gå tillbaka till jobbet. Då suckade hon och skakade på huvudet och sa gå hem istället. Du måste sjukskriva dig...

 

Till slut så lyssnade jag på henne för det var helt ohållbart. Jag började tappa synen mer ofta och yrseln var riktigt jobbig och det var bara ett par av de symptom jag hade. Jag fick mer panikångest också, det var det jobbigaste. Jag började köra bil till jobbet för jag klarade inte att åka tåg längre och buss var uteslutet, det gick rätt ok men hamnade jag i en bilkö eller som det blev en gång stopp på grund av en olycka så fick jag panik. Jag ville bara lämna bilen och springa bort men satt kvar i kön och hade värsta panikångesten, ringde mannen med darrande händer och jag visste knappt hur jag skulle ringa först, värsta hjärtklappningen och jag fick försöka koncentrera mig på andningen, det var svårt. Jag ville bara springa... Jag hatade att vara stilla och trängd... 

 

Jag är tacksam att någon till slut såg mig och sa till mig på skarpen att jag måste vila och att det kommer ta tid...

 

Då visste vi inte om att jag hade ME utan trodde det var utmattning och ja sedan har det hänt mycket...