Hålla kontakten...
Ensamheten gör sig hela tiden påmind och så har det varit sedan jag blev sjuk. Jag orkar inte hålla kontakt med någon även om jag vill det. Bara att skriva är jobbigt och att få ner ord med. Många gånger så frågar jag mannen om det är ok att jag skriver så och ibland har han svarat åt mig (fast jag har godkänt det först). Jag har inte energin det är bara därför det blir så...
De enda jag prioriterar och aldrig kommer överge är mina barn.
Jag är glad att jag orkar skriva här och det ger mig någon mening trots allt och gör att jag inte känner mig helt övergiven. Min text och mina ord...
