Rädd och borträknad...
Idag blev jag lite rädd... Mina ben är så svaga att de känns som halvkokta spagettiben på insidan. Det gör mig bara livrädd rent ut sagt. Jag har ofta värk i mina lår och det är något som jag har haft sedan jag fick ME, det är inget jag har ifrågasatt direkt eller egentligen funderat över men nu vet jag ju att det ingår i sjukdomen. Jag är rätt van att bara bita ihop och hantera det. Men att bli svagare och svagare det är otäckt...
Har också börjat få mer ont i mina höfter vilket också är skrämmande. Stel i kroppen är jag med och det ingår i denna sjukdomen. Känner mig gammal i kroppen och finner ingen väg ut... Bara inre panik...
Jag har inte vågat berätta här att jag har sovit bättre de senaste veckorna med undantag på några nätter. Jag har lyckats sova två timmar i rad innan jag har vaknat och sedan har jag somnat om och kanske sovit två timmar till eller en, alltså lite mer sammanhållen sömn. Jag har så konstiga sömnstörningar och de brukar hålla i sig i perioder med mycket sömnlöshet som jag brukar skriva om. Jag har varit rädd att berätta att jag sover bättre för då kanske det ändrar mönster igen. Jag tackar för varje natt som jag sover så. Jag har ju haft sömnstörningar med insomnia sedan 99/00.
Men jag skjuter hela tiden dygnet framåt fortfarande. Jag kan inte bestämma över sömnen... Vet att detta är svårt för andra att förstå men så är det för mig. Sömnstörningar ingår i denna sjukdomen.
Även om jag har sovit bättre så orkar jag inget mer. Är lika svag, fast jag fick ju inte värsta kraschen sist när jag duschade så det kanske hjälper lite ändå även om jag får PEM efter duschen. Det känns som jag läker när jag sover i alla fall och jag är så tacksam för denna sömnperioden jag är inne i nu. Zzzzzzzzzzzzz
Jag skulle verkligen vilja sova tills jag blev bättre för när jag sover så lider jag inte och jag blir inte frustrerad eller ledsen OM jag inte drömmer om att jag är sjuk vill säga eller om elaka människor som ifrågasätter varför jag är sjuk eller om gamla arbetskollegor. Mardrömmar har jag ofta eller nästan jämt men bara jag är frisk i dem så är det ok...
Imorgon ja eller idag ska mannen gå på studentuppvaktning och jag kan ju inte följa med. Hade varit väldigt roligt om jag hade kunnat följa med, men jag missar det mesta. Min mamma fyllde 70 år förra året och hade stor fest, det missade jag... Jag har missat mycket de senaste åren och ingen fattar hur ont det gör, jo mannen fattar lite men ändå inte helt. Även om någon säger "ja men det kommer fler gånger" så nej det gör inte det... Den gången är borta och kommer aldrig igen, det är ingen tröst. Att hela tiden missa det ena efter det andra...
Jag känner mig så utanför och liksom borträknad...
