MEalltidvila.blogg.se

Är så glad att några läser och stöttar mig, det betyder så mycket! Har även fått massa nya som gillar min blogg på facebook och det gör mig jätteglad. TACK från djupet av mitt hjärta att ni gör det och ni som gillar/delar ibland, stort TACK till er för att ni hjälper till att sprida info om ME! Det är verkligen inte självklart att någon vill göra det, då inte ens vissa som jag känner och är vän med på facebook gör det som jag skrivit om tidigare. 

 

På det sättet är jag stark, jag är hellre ensam än krusar någon, de äkta vännerna visar sig när man har det svårt... Jag har aldrig haft många vänner heller vilket beror på att jag flyttat mycket under mitt liv och då fanns ju inte facebook eller ens datorer.

 

Har inte varit utanför huset sedan jag kom hem från Borlänge i mitten på januari förutom läkarbesöket häromveckan. Borlänge var ju ingen nöjestripp heller som ni vet. Ni som läser vet ju hur jag har det. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig.

 

Jag är så tacksam för stödet, era kommentarer och gilla, det hjälper mig ska ni veta. Ibland så skäms jag över det jag skriver, skäms för att klaga så mycket. För jag har aldrig gjort något sånt här innan jag blev så här sjuk i min ME och som jag skrivit innan har jag aldrig velat vara i centrum alls. Hade ju alla dar i veckan önskat att min blogg hade handlat om vad som helst utom detta sjuka livet... Hade gärna haft en buggblogg... Shit vad kul det hade varit!

 

Önskar också att jag kunde formulera mig mer vettigt som jag ser andra gör som också bloggar om ME. Men jag kan ju inte göra mer än mitt bästa. En dag kanske jag har energi till det med, även om det känns svårt att tro idag. Jag delar deras inlägg på min fb blogg istället...

 

Jag tror ju inte att jag någonsin kommer bli bättre eller ens få uppleva att vården tar emot och hjälper oss ME sjuka som de ska, eller ens med respekt. Jag är pessimist där och vem kan klandra mig för det efter allt jag upplevt inom vården sedan 96 då jag fick ME...

 

Datorn är mitt bästa sällskap, ja förutom när mannen är hemma, då är han bäst. Det är det enda sociala liv jag har. När jag inte orkar med datorn blir jag mer påmind om hur sjuk jag är, för då är jag riktigt riktigt dålig...

 

Men det här med dator och ensamhet får mig att minnas tillbaka när jag gick på komvux och läste ett program som hette "IT för kvinnor", löjligt namn men en väldigt bra utbildning var det. Vi hade en skrivuppgift om datorer och världen typ och jag skrev bland annat något om hur det kan hjälpa ensamma människor och läraren sa att det var bland det bästa han någonsin läst... Jag blev helt paff och generad, inte alls van vid sånt beröm, Ursäkta att jag skryter, men det är ett fint minne för mig och nästan märkligt för nu sitter/ligger jag här i min ensamhet och vet verkligen hur viktig datorn är för mig och många andra ensamma runt om i världen vare sig de är sjuka eller inte...