Hopp och förtvivlan...
Hjärnan vill men kroppen säger nej, den skriker och totalvägrar rätt fort med. Det är så synd att jag inte kan övertala kroppen att göra allt jag vill göra. Fasiken vad kul vi skulle haft...
Tänk om jag bara kunde få en dag i månaden jag orkade göra någonting litet utan att kollapsa... Ska inte tänka så jag vet men det går inte att ta bort det...
Nej just nu är jag riktigt nere på att må så här dåligt hela tiden. Jag står inte ut för tillfället av många skäl men mest för att jag inget kan göra utan att må dåligt hela tiden, det är ju det stora problemet som förstör mitt liv. Jag skriker och skriker här men inget blir bättre, inget är roligt och jag längtar bara efter att få sova. Tårarna bränner och ibland släpper jag ut dem när jag inte orkar hålla emot...
Jag får stålsätta mig för att inte bryta ihop för det är totalt meningslöst. Kan säga att det är lätt för mig att hålla mig för skratt i alla fall...
Jag har nog den mest deprimerade blogg som finns, i alla fall topp tio... Men det skiter jag i för en dag hoppas jag på att jag kan se tillbaka på detta när jag aldrig trodde jag skulle bli bättre. Jag har tappat det hoppet nu och mina känslor åker berg och dalbana mellan hopp och förtvivlan mest nästan jämt och förtvivlan har tagit över mer...
Mannen undrade om jag skulle gå och prata med någon men jag orkar inte det och det finns inget någon kan säga så jag mår bättre ändå. Been there done that liksom...
Det är bara att fortsätta stå ut eller rättare sagt vila ut detta helveteslivet...
