Borttappad olycksfågel...

Publicerad 2017-04-11 13:13:00 i Personligt,

Hur många gånger i livet ska man liksom tappa fotfästet och tappa bort sig själv? Själv har jag inte räknat efter men vid många stora händelser, kriser, mobbing man har gått igenom från att en var liten tills nu som ständigt sjuk så har det varit många gånger. Jag har fallit och rest mig många gånger av helt egen kraft. Ingen kan ju göra det åt en. Jag har försökt vara stark hela livet.

Jag har gått igenom mitt liv och fått många svar på mycket nu när jag har haft tid att tänka i min ensamhet. Jag är färdig med det och inget jag ältar längre. Och av hänsyn till andra så delger jag inget om det här i bloggen. Undantaget är mitt tidigare jobb och allt som hände där, det gör mig fortfarande förbannad. Elaka/falska människor klarar jag inte av längre. Och jag är så glad att jag aldrig mer kommer träffa någon av dem igen.

Känner mig som en skadad olycksfågel och jag är borttappad nu, har tappat hoppet om att bli bättre som jag skrivit om innan. Jag finner mig bara i stunden och försöker hela tiden göra det rätta så gott det går.

Kommentarer (6)

Kommentarer

Postat av: Nilla

Publicerad 2017-04-11 13:42:59

💖💖💖

Svar: <3 <3 <3

me alltid vila

Postat av: Cecilia

Publicerad 2017-04-11 14:41:27

Du vet att jag tänker på dig o alltid finns för dig! Styrkekramar 💖💖💖

Svar: Tack vad gullig du är Cia <3 Tänker på dig med hur det gått med din flytt och nytt jobb och allt. Många kramar tillbaka <3

me alltid vila

Postat av: Katarina

Publicerad 2017-04-11 18:00:20

Du har gått igenom mycket tufft i ditt liv, ledsen för det. Att sedan vara ME-sjuk med allt vad det innebär är mer än en hård prövning o att faktiskt ta sig igenom en dag o en stund i taget. Texten på engelska är tyvärr väldigt talande o igenkännande när man lever med ME, förstår hur tuff din situation är. Många kramar 💕

Svar: Ja jag har en tung ryggsäck... Men det värsta är sjukdomen som förstört så mycket i mitt liv och nu tagit livet ifrån mig. Vet att du har det lika tufft... Visst är texten talande, bara vi sjuka fattar... Många kramar <3

me alltid vila

Postat av: Ann

Publicerad 2017-04-11 19:49:22

Fast vi inte träffas speciellt ofta, så tänker jag i alla fall på dig nästan dagligen.. <3

Svar: Detsamma gumman och jag hoppas vi kan träffas framöver snart... <3

me alltid vila

Postat av: Hanna

Publicerad 2017-04-11 20:44:45

Du är så otroligt stark! Du vet antagligen inte själv hur stark du är, men folk runt dig märker det, det är tydligt. Kämpa vidare, fina du <333 kramar

Svar: Tack det är du med! Kramar <3 <3 <3

me alltid vila

Postat av: Kia

Publicerad 2017-04-12 12:07:00

Hej!

Hittade din blogg via Hanna , som också skriver om ME.
Har inte själv ME, men till en viss nivå kan jag sätta mej in i ditt liv och andras som har samma sjukdom.
Jag är i denna dag en 54 årig kvinna som haft kronisk Uretit sedan 2007. Jag var sjukskriven i början, fick dock diagnosen rätt snabbt då jag gick privat till en urolog.
Har sedan dess levt med kroniska smärtor dagligen. Har rätt starka värkmediciner, medicin som höjer smärttröskeln samt medicin som gör att kroppen slappar av, så att jag känner mindre smärta. Detta är dock en sådan coctail som gör att jag är helt slut efter arbetsdagen.
Det som jag närmast känner igen i dina berättelser är om hur man måste spara på energin, jag arbetar heltid, men får absolut inget gjort på kvällarna, om jag orkar med en promenad på ca 30 minuter är jag glad, resten av kvällen tillbringar jag på soffan. Helgerna går åt till att samla energi för kommande arbetsvecka. Oftast gör jag absolut ingenting på två dagar.
Jag vet ju, att jag absolut inte är sjuk på samma sätt som ni med ME, jag kan delta i en fest, jag kan så att säga stjäla energi i nödfall, och det går något så när.
Det du skrev om vänner stämmer också, jag har både själv reducerat och också mist vänner p.g.a att jag inte orkar träffa dem. Jag behöver kvällarna till återhämtning och helgerna för att orka hela följande vecka.
Läkarna på arbetshälsovården ansåg att jag borde få deltidspension, men det gick ju förstås inte. I det negativa beslutet stod det att jag kan arbeta heltid med rätt medicinering. Jag undrar bara om dessa läkare själv skulle acceptera ett liv där arbetet i princip är det enda jag orkar med.
Vill dock inte klaga för mycket, längre ledigheter ger mej andningspauser, då orkar jag ta itu med ogjorda projekt. Delvis är orsaken, att jag klarar mej med då mycket lägre dos av mediciner när jag är ledig så jag bli inte på samma sätt helt slut och dessutom får jag ju ta dagen som den kommer då jag är ledig.
Det jag har reagerat över i dina texter, är hur dåligt du sover, har du inte tillgång till sömnmedicin, eller hjälper den bara inte dej?
Jag har alla dessa år ätit Imovane och får full natts sömn i princip varje natt. Utan sömn skulle jag ju absolut inte orka arbeta.
Jag vet också hur det känns då en sjukdom inte syns utanpå. Får ofta höra hur fräsch och välmående jag ser ut, underförstått, nog borde du orka träffas t.ex.
Jag önskar dej krafter att ta dej ingen varje dag, hoppas påsken blir riktigt bra och att du mår bra.
Hälsningar Kia

Svar: Tack för att du tittar in och läser min blogg och även lämnar en lång kommentar! Förstår att du har det riktigt tufft när du beskriver din vardag och det låter otroligt att du inte kan få deltidspension. Jag hade det som du beskriver under många år, samla energin och endast kunna lägga den på jobbet och dra in på allt annat tills det inte var möjligt längre. Inte ens efter min semester kände jag mig utvilad och då gjorde jag ingenting på semestern. Jag arbetade 91% dvs 7 timmar per dag, orkade aldrig gå upp till heltid och jobbade över ibland när jag inte hade mina barn. Om du orkar tycker jag du ska försöka strida för din rätt att få deltidspension. Som du skriver tror inte jag heller att de läkarna skulle acceptera ett sånt liv med bara arbete och mera värktabletter för att klara av det. Jag har provat sömntabletter i olika styrkor, inget hjälper mig. Egentligen borde jag få göra en sömnutredning men det finns inte här där jag bor. Eller träffa en bra doktor som kan hjälpa mig med sömnen men jag har bara fått sömntabletter sen får jag fixa själv. Jag har kollat och undersökt så mycket jag kan själv om sömn och senast var det ett program som Malou hade och där en psykiatriker pratade om sömnen och han sa att det är viktigt att påpeka att ibland beror sömnstörningar på en allvarlig sjukdom som är svåra/omöjliga att få bukt med. Jag tycker jag har provat allt men har inte provat alla sömntabletter. Det är heller ingen stadigvarande lösning för man blir liksom immun mot dem efter ett tag och det är inte bra att äta jämt. Jag har fått tag på Melatonin som jag ska prova framöver när jag känner för det, hon som gav dem till mig blev pigg av dem så jag tror inte de kommer hjälpa heller. Circadin är ett annat sömnmedel men där har jag hört att det inte är bra att ge till människor med autoimmuna sjukdomar och jag vet inte vad jag ska tro på. Min ME doktor sa att vi provar en sak i taget när jag började med LDN:et. Han ville sen ge mig circadin. Men jag håller på med LDN:et än och det känns viktigare. Det är jobbigt med osynliga sjukdomar, ingen förstår om man inte förklarar och ibland även inte ens då... Jag önskar dig med att påsken blir så bra den kan bli för dig och att du ska stå på dig så du inte blir sämre utan istället få mer livskvalité. Tack igen för att du berättade om dig <3 Kramar <3

me alltid vila

Kommentera inlägget här

MEalltidvila.blogg.se