Krasch på krasch...
Dem som läser min blogg vet att jag är sämre just nu. Det enda jag klarar är att göra frukost och äta den sedan måste jag gå och lägga mig och dagen är över för min del.
Dels beror det på som jag har skrivit innan att jag bär på en långdragen förkylning men även att jag gör för mycket på vilja så jag kraschar hela tiden och det är farligt. Jag måste verkligen lära mig att inte krascha och det är svårt när det är så lite jag klarar i dagsläget.
Det kanske inte är så konstigt att jag är sämre när jag kraschar varje dag... Jag gör fel och gör mig själv sämre.
Och det går så snabbt att få en krasch den bara kommer oftast utan förvarning. Ibland har jag fortsatt när jag känner och märker att kraschen är på väg (på min dumma envishet) att t ex bädda min säng eller torka diskbänken. Jag vill ju göra lite när jag väl kan och gör då för mycket på en gång även om det hos en frisk person är typ ingenting märkvärdigt alls. Jag måste börja med duschpall när jag duschar så jag kanske slipper den kraschen jag alltid får efter en dusch. Jag har så svårt att acceptera detta bara. Det är inte lätt för mig i alla fall, jag är väl ovanligt trög...
Jag måste fatta att jag måste vila jämt nu. Jag måste lyssna på min kropp men jag är så van att alltid inte ha gjort det förräns det verkligen tar stopp.
Jag har kraschat nu efter frukosten... Klarar inte av att läsa på datorn för det tar med energi. Samtidigt är jag så rastlös...
Jag förstår ingenting om denna sjukdomen ibland och det känns som att jag försvinner mer och mer. Jag hade så gärna velat få komma till ME/CFS kliniken i Stora Sköndal för att få hjälp och råd. Men de har remisstopp och jag hade ändå inte klarat bilresan utan att krascha direkt.
