Till dig som är hemmabunden med ME...
Tänker att jag vill rikta mig till de som aldrig kommer utanför sitt hem och aldrig kan göra något för de får krascher samt PEM direkt av i stort sett allt. Att samla energi för att orka ta en dusch en gång i veckan eller tom kanske längre tid samt går mellan soffan och sängen annars och behöver hjälp med i stort sett allt som tillhör en vanlig vardag. Typ konstant pem/kraschar av att i stort sett bara vara.
Det var jag förut, där var jag under många år och såg ingen utväg från det. Undrade varför jag aldrig kunde göra något överhuvudtaget som andra ME-sjuka kunde göra något kul ibland, åka på semester eller bara göra någonting vad som helst, städa, laga mat, bara stå upp, ta en liten promenad eller åka en promenad med scootern, umgås med en vän eller familj utan att bli sjukare och krascha totalt.
Tappade hoppet till slut om att någonsin bli bättre, den var tung kan jag säga och mycket ensam.
Nu är jag så sååååååå tacksam för att kunna laga mat och gå mot att vara helt självständig i livet utan hjälp från mannen. Jag är inte där än men är på god väg. Det är viktigt för mig och jag trodde ju aldrig att denna dagen skulle komma. Jag får pussla och planera men jag kan göra något idag...
Har ju förlorat många år och det har kostat mycket sorg över förlorad närvaro. Pengarna och jobbet är en sak men det andra som är viktigast att finnas för mina barn på rätt sätt kommer jag nog aldrig över.
Jag vill rikta mig till dig som är i den situationen som jag var i och jag önskar att du inte tappar hoppet och att du istället ger dig själv lugn och ro i att det kommer bli bättre oavsett hur lång tid det kommer ta. Jag vet vilket helvete du genomlider v.a.r.e.n.d.a d.a.g. och v.a.r.e.n.d.a.n.a.t.t.
Kommer aldrig säga vad du ska göra för jag tror vi alla har olika förutsättningar beroende på vilka olika sjukdomar vi har och vi alla kan ju tänka själva. Något jag är väldigt emot är såna personer som blivit friska/bättre och sedan ska berätta för hela världen för egen vinnings skull, säga att du ska promenera fast du inte orkar och antyda att du är lat och inte gör ditt bästa ifall du inte blir bättre, detta är dessutom faktiskt farligt när du har ME.
Det finns ingen quick fix eller något botemedel än mot just ME...
Jag har fortfarande en lång väg kvar men nu kan jag leva lite ibland i alla fall...
