LDN-start idag...
Vill bara skriva att jag har börjat min LDN medicinering idag. Tar 25% av den dos som jag ska komma upp till den första tiden. Lite svårt att uppskatta då medlet är i pulverform, men det får gå på ett cirkus. Jag är tröttare än vanligt och har haft svårt att vakna idag, legat och blundat mer än vanligt. Kan bero på att jag har sovit både dåligt och lite sista tiden. Kanske ökar upp dosen redan imorgon och se hur jag reagerar. Har för mig att doktorn sa att detta ökar upp morfinet som finns i kroppen på något sätt, minns inte hur han sa riktigt.
Jag har alltid typ dödsångest när jag tar nya mediciner eller till och med vitaminer och stackars mannen blir också rädd men visade inget för mig utan försöker heja på mig och skrattar istället. Det tog lite tid för mig så att säga men gjorde det till slut för då hade jag stått upp en kvart och bara väntat och jag orkar inte stå upp så mycket längre utan blir ju dålig så då vart jag tvungen att bara få det gjort liksom. Jag hade ju bestämt att ta detta nu och ville inte skjuta upp och misslyckas med det. Jag vill gärna stå upp när jag tar ny medicin och jag tror det handlar om kontroll att jag KAN stå upp. Efter det kunde jag fortsätta ha min ångest i soffan istället, men det var över på mindre än en timma.
Hoppas det blir lättare imorgon. Fick ju en penicillin chock en gång, direkt efter första tabletten och den har satt djupa spår i mig. Då kunde jag bland annat inte stå på benen och det är nog därför jag vill stå upp när jag tar ny medicin, (jag ska fan stå upp liksom)... Knäppt jag vet men vi har nog alla våra fobier...
Det finns mycket att läsa om hur andra reagerat med LDN i mina ME-grupper men jag vågar inte läsa om det just nu. Har ju läst en del tidigare men skjutit det framför mig mest då jag inte var redo tidigare. Ändå så googlade jag nyss för att skriva om vad det är för medicin och hamnade då i läkartidningen.se och ja det gör mig inte hoppfull alls. Om någon läser som har något positivt att säga om LDN får gärna skriva det men undvik om det är negativt då jag försöker gå in i detta så neutralt som möjligt. Vet inte om det är rätt eller fel heller att göra så men just nu gör jag så.
Vågar inte hoppas för det finns inga mirakelkurer än, eller hoppet är rätt litet i alla fall... Det känns som att jag dog när jag var 43 och att jag lever men ändå inte lever då jag inte kan göra vad jag vill eller leva ett så kallat normalt liv. Livet är så otroligt begränsat och jag tänker inte låtsas som att jag trivs med det för det kommer jag aldrig att göra.
Nu sitter jag och bara stirrar på skärmen här i tysthet i min soffa och funderar på mitt sjuka liv. Ska slå ihop datorn och gå upp och ta lite annan medicin sedan fortsätta natten i soffan. Blir en dryg natt för mig då det blir en timma till men skönt för de som kan sova.
