Ensam är stark eller hur...
Jag vill bara ha "bra inlägg" här, en god stämning så att säga och mot det ljusa, fina i livet...
Vill som sagt inte längre skriva om allt det jobbiga för att det är utlämnande för mig och jobbigt för andra att läsa. Gillar inte heller att skriva för de nyfikna. Jag har skrivit om allt i stort sett, så mycket jag vågat lämna ut och för att skriva ur mig det jobbiga...
Det ger mig inte så mycket längre och känns bara väldigt utlämnande och samma samma hela tiden som att springa i ett hamsterhjul utan att kunna stanna det...
Alla dessa ord som inte betyder någonting egentligen...
Jag känner mig mer likgiltig inför alla mina kamper och tänker inte längre kämpa för någon vård. Efter Bragée så känner jag mig återigen ensam och där fick jag ju heller ingen hjälp mer än fler diagnoser. Jag kommer aldrig mer låta mig utredas på detta sätt någonsin igen, aldrig mer lägga min lilla energi på ingenting igen. Jag hamnar bara i ett svart hål och där vill jag inte vara, försöker dra upp mig därifrån nu men det går inte så bra. Jag hade så stora förhoppningar över att få hjälp och förståelse men det blev ju inget med det på grund av politik och att Bragée valde att avsluta det fort...
Så nu slutar jag skriva här på ett tag för jag vill bara gå mot nya dagar på mitt sätt...
