Nära mitt viktmål...
Denna månaden har jag på ett år gått ner 25,8 kg och totalt över 33 kg från min högsta vikt. Snart är jag i mål men det känns nästan längre ifrån än någonsin, segt fast jag tror jag vet varför, det är nära nu och jag tänker mer på målet. Innan har jag bara vägt mig och inte tänkt så mycket och trodde faktiskt det var omöjligt för mig att kunna gå ner så här mycket som jag gjort. Verkligen totalt omöjligt!!! För jag har kämpat på egen hand rätt länge och hållt hårt i att bara äta mat och inga sötsaker men jag åt fel fast jag bara åt tre gånger om dagen och inga mellanmål, sedan har jag tappat det i perioder för jag tyckte "här anstränger jag mig men inget händer då skiter jag i det" med resultat att jag gått upp och fått börja om...
Mat är inga problem för mig utan det är att jag gillar att fika på något gott, helst varje dag också. Och jag som har så många matintoleranser kan inte bara lätt ta till sånt som är rätt ofarligt att fika på, som frukt, det finns ju hur mycket som helst tycker jag, men inte för mig, det är alltid nötter, mandel eller något jag inte tål som finns med i sånt som går att köpa...
Jag som vill äta sockerfri choklad, shit hela dagsransonen försvinner på den liksom...
Allt som hänt mig med sjukdomen, tvingats att bara kunna vila, mediciners biverkningar som gett viktuppgång och att jag tröstätit i perioder hade gjort sitt. Jag undvek speglar, kände inte igen mig själv när jag råkade se mig, det var inte min inre bild på mig liksom...
Alla som kämpat med detta vet hur det är och då menar jag inte 5-10 kg övervikt utan mer. Jag vill aldrig mer gå upp i vikt, denna gången ska jag gå i mål och hålla vikten, det får ta den tid det tar, jag är på rätt väg och ska aldrig mer bli överviktig vad som än händer i livet, aldrig igen...
Allt för min hälsa och ge min kropp det bästa samt att slippa bli dömd, stämplad som att min sjukdom beror på övervikt eller så, slippa blickar och kommentarer, för människor kan oftast inte låta bli...
Nästa gång jag skriver om vikten har jag fått ett normalt bmi, det är mitt stora mål, inte siffran och när jag skriver det här kan jag inte sluta kämpa eller känna mig nöjd utan sätter mer press på mig själv. Sista månaden har jag kämpat med mina ätstörningar och det är något jag alltid kommer att få jobba med, tröstäter gärna när jag är ledsen, det är min enda last här i livet. Förra julen och inte ens min födelsedag vågade jag äta något litet ens för jag var så rädd att tappa det och fastna i sockerberoendet återigen...
Nu vet jag att jag måste sätta ramar, gränser och väga mig, jag kan aldrig sluta väga mig igen...
