MEalltidvila.blogg.se

Jag kraschade i förrgår och fick en panikattack till slut. Ringde mannen som stängde ner direkt och kom hem, det var bara en halvtimme kvar av dagen ändå och förmodligen inget folk just då. Han kom hem och satt utanför mitt sovrum och så pratade vi i telefonen eller jag hörde hans röst och en envis liten fågel som kvittrade. Just då hade jag kunnat skita i corona och allt men han ville inte, vi måste hålla ut...

 

Hjärnan var otroligt speedad, det kändes som att den skulle sprängas, tankarna for som ping pong inne i hjärnan, jag kunde inte ens blunda ordentligt och det känns som att jag håller på att falla fast jag ligger ner. Sedan hade jag vibrationer i hela kroppen och det hjälper ju inte till att kunna slappna av direkt, totalt orkeslös på det. Det är extremt obehagligt att hamna där. Sedan började tankarna vandra till dåliga minnen som när jag fick epilepsikramp och vart medvetslös, tänkte att händer det nu så hittar ingen mig och tänk om jag springer ut typ naken och inte vet vad jag gör, bara jag tar på mig kläder innan...

 

När jag fick den där krampen från ingenstans så vart jag medvetslös och borta under en längre period. När jag "vaknade" upp så vart jag inte medveten och minns ingenting förräns jag är på sjukhuset i akutrummet och det tog tid att komma dit för jag vägrade åka med ambulansen. Jag sprang omkring och letade efter min bil, som tur var så hittade jag den inte. Min väninna fick övertala mig att åka med och sa att hon var tvungen att åka dit för hon mådde dåligt och jag var tvungen att följa med. Detta har jag fått återberättat, jag har mest inget minne alls, bara några lösa små ögonblick och att jag sa till ambulanssköterskan att varför ska jag följa med dig, jag känner inte dig typ...

 

Inte förräns jag var i akutrummet börjar det komma tillbaka, någon håller i mitt ansikte och frågar om jag vet vad som har hänt och jag svarar inte, för jag vet inte, jag letar i mitt minne, hittar ingenting och undrar vad som har hänt, var är jag, shit är jag på akuten, vad händer. Det kommer snart tillbaka säger hon. Det är många människor runt mig, de tar av mig alla mina kläder och lampan över lyser starkt mot mig. Jag tänker och funderar men vet ingenting och mår väldigt dåligt...

 

Tillbaka till mitt sovrum igår, jag fick en panikattack på grund av mina tankar och rädslan att detta ska hända igen eller något annat. Det är väldigt obehagligt att få en sån här krasch när just hjärnan är speedad. Jag är rädd att den aldrig får den sömn den behöver då det är helt fucked up för mig...

 

Så tacksam att min man finns där för mig och hjälper mig igenom panikattacken. Den blir jag inte rädd för men det är påfrestande och inget min kropp/hjärna behöver i just de lägena. Men ibland när jag får dessa krascher så kommer ångest och som nu panikattack på köpet...

 

Jag har haft mycket huvudvärk/migrän en längre tid så måste vara försiktig nu och ha mycket hjärnvila och mörkt runt mig...

 

Jag tar härmed en paus från allt...