Två månader...
Har fått nya tider om cirka två månader, bara att hoppas det kommer funka då. Blev riktigt deppig av att ställa in men mannen fixade nya tider rätt snabbt och då blev jag peppad igen, skönt att det inte blev längre väntan. Tycker att jag har väntat eller rättare sagt, jag har väntat sen jag fick diagnosen 2014 med att få hjälp/stöd i den här sjukdomen...
Ibland känns det så orättvist att andra blir tagna på allvar och får all möjlig hjälp och stöd. Har känt på sista tiden att jag gått ner mig och egentligen behövt prata med någon men det är bara det att jag vet inte vart jag ska vända mig samt tror kanske inte det kan ge mig något heller. Igår hörde jag något på instagram, en enkel mening om att inte förstöra lyckan i nuet och bli bitter, det gjorde hela min dag. Detta isolerande livet är svårt men först och främst är det ju för att sjukdomen stoppar. Och säg mig vem skulle inte bli ledsen eller bitter över att få hela sitt liv raserat både kroppsligt och ekonomiskt, säg mig vem? Jag kämpar varje dag med allt som kommer med på köpet att vara i det skick jag är i och jag ljuger inte när jag säger att ibland vill jag ge upp, men det kan jag inte göra, de dagarna är hemska att leva i...
Jag är så mycket ensam och har inga vänner kvar då jag inte orkat hålla kontakt men det hänger ju inte bara på mig heller...
Känner mig heller inte hemma här där vi bor alls, har bara varit sjuk här. Så mycket hemskt har hänt här också de senaste åren. I min fantasi vill jag bara packa ihop och flytta, precis som om det skulle bli bättre någon annanstans, typ Gotland kanske...
Förresten har jag hittat listan jag slängde om viktiga saker jag glömde säga på förra läkarbesöket. Hade varit så himla duktig och skrivit in det i datorn men totalt glömt bort det, hittade det av en slump. Men nu lär jag nog inte glömma det igen, i så fall är det illa...
Jaha nu är det måndag så då kör vi, samma samma varje dag...
