Hej från den levande döda...
Ser att det är några som hänger kvar och tittar in och just nu fick jag lust att skriva lite, om jag postar det vet jag inte än. Har inget bestämt ämne eller så, brukar inte ha det utan bara vad som faller mig in och som kommer ner i bokstäver kommer med...
Där låter det nästan som att det händer en del i mitt liv men det vet ju alla som läser här att det inte gör...
Har vakna nätter just nu och är någorlunda med i huvudet, trots 3 tim avbruten sömn men visst framåt morgonen sen lär det inte vara mycket med mig...
Som vanligt på nätterna och när jag "går framåt i dygnsrytmen" så står mitt liv väldigt stilla en lång tid. Stilla men snurrar ändå fort fram, det är det som är min svåra sömnstörning. Men jag väntar och kan inte göra något annat. Det är mer ensamt på nätterna när det är då de flesta brukar sova och då kommer mina tankar som går runt, om livet och ja, bara allt...
Igår morse när mannen kom upp så frågar han alltid hur det är, det är jobbigt svarar jag, vad är jobbigt frågar han, detta livet svarar jag. Men jag har inga tårar kvar längre, gråter bara på insidan för jag är så van nu, eller känslorna över det förlorade livet, det går upp och ner i raketfart. Även mannen är ju van vid mitt/vårt märkliga liv, det är vår vardag men det är bara jag som lever i min kropp, med mina sjukdomar, som lever hemmabunden och är isolerad...
Funderar på att göra en eld att värma mig med i natten, brukar bli trött av värmen och har jag tur kanske jag kan somna en stund i soffan...
Så ännu ett meningslöst inlägg, ett rop i natten, kanske till någon annan som är vaken och lever ett liknande liv...
