MEalltidvila.blogg.se

Nej, jag skämtar såklart och vet inte varför jag skriver detta, trodde jag hade slutat skriva av mig...

 

Skulle höra av mig till ett par gamla vänner men har svårt för det och det blir bara inte av. Dagarna bara går och sen kämpar jag med depression också sen månader tillbaka. Jag vill och kommer göra det ifall ni läser här, tack för att ni väntar på mig...

 

En gammal jobbarkompis/vän hörde av sig till mig för ett tag sen, lite kort via sms, först blev jag såklart glad sen lite fundersam om varför egentligen efter så många år sen sist, är det av omtänksamhet eller är det av något dåligt samvete, nyfikenhet eller nåt. Min bror ringde också bara sådär out of the blue, det var som att jag inte kände igen hans röst, samtidigt låter han precis som vår far och han fick säga till mig att det är din bror när jag frågade vem det var, vi har inte pratat på typ nio år. Han hade tydligen stött på någon hos sin granne som kände mig från förr men varken han eller jag vet vem hon var, så märkligt. Min lillasyster har jag inte heller kontakt med och inte pratat med på lika många år.

 

Blev väldigt ledsen och besviken när inte någon av mina syskon brydde sig om att jag vart så sjuk att hela mitt liv bokstavligen rasade samman men jag hade väl inte väntat mig något annat heller. Bara för att man är syskon behöver man inte ha bra kontakt eller knappt kontakt alls tyvärr och det kan inte bara ligga på mig.

 

Några har skrivit till mig och undrat hur jag blivit bättre och får jag inte pem. Förstår att de undrar när de själva är sjuka och kämpar med ME. Jag har ju promenerat en del och lagt ut det på mina händelser. Bara för det är jag inte så pass bra att jag är fri att kunna hantera en dag som man bör eller kan om man är frisk. Jag får välja och varje dag kan jag inte. Nu är min hälsena svullen på ena benet så har tvingats vila från promenader senaste veckan men ska börja cykla imorgon och se hur det går...

 

Men som sagt ME finns ju på olika nivåer och jag är överlycklig när jag kan komma ut och leva lite efter alla år som har gått förlorade. Det står fortfarande inte i pannan på mig, det är en osynlig sjukdom som jag försöker förneka så gott det går...

 

Nej, hörni det har varit ett jobbigt år och vissa dagar är tyngre än andra. Men jag gör som vanligt, kämpar och peppar mig själv i min ensamhet...