Bloggen är min vän...
Det var ett tag sen nu och en hel del har hänt under tiden. Är lite ambivalent om det här med att fortsätta skriva eller inte men det blir som det blir med det tänker jag...
Bloggen är som en vän för mig, där jag kan häva ur mig allt eller nästan allt, har aldrig varit för privat men ändå rätt utlämnande för min komfortzon. Ibland har jag funderat på att radera hela bloggen. Jag har inte någon vän kvar i det riktiga livet, det är liksom bara ytliga sociala medier likes om du förstår, men jag är glad för det, fast jag saknar verkligen en äkta vän. Förut när jag var sämre så orkade jag inte men nu orkar jag känner jag men inte så lätt att hitta någon när man är mer åt det blyga hållet och alltid är hemma typ...
Nej, jag får väl fortsätta prata med bloggen kanske...
Efter min livskris i februari och sen depression samt ångest som efterföljd så har jag bra och dåliga dagar men ändå mest bra men de dåliga är riktigt dåliga. Jobbar ju med en psykolog online och hon frågade vad jag tyckte om behandlingen häromveckan och jag tänkte bara, vilken behandling?! Men sa inget och på den nivån är det. Visst har jag fått några strategier att jobba med och ta till men något mer vet jag inte, det känns liksom inte som någon behandling direkt...
Det är detta med att lita på människor, jag har skitsvårt för det. Människor sviker, ljuger, skrattar bakom ryggen, mobbar osv.
