Räknar förlorade år...
Jag räknar inte åldern, jag räknar förlorade år...
För de som hängt med mig ett tag vet att jag skrivit att jag stannade livet när jag blev sjukare, vid åldern 43 och där hänger jag kvar. Då när livet hade krympt så mycket att det var svårt att leva som innan. Det var inte då jag blev sjuk, det hände ju när jag var 27, men det var då det verkligen tog stopp, vid 43 och för alltid känns det som...
När jag tänker på hur sjuk jag blev vid 27 och hur ensam jag var i det, tycker jag synd om mig själv. Tycker synd om den unga kvinnan, med små barn som inte mådde bra. Jag skulle haft någon läkare som tog mig på allvar, någon som lyssnade, någon som hjälpte mig. Det är sorgligt...
Varje födelesedag påminner om förlorade år samtidigt som jag ändå är tacksam för att leva även fast det är ett mycket litet och krympt liv. Är lite som en åskådare numera eller ett levande gosedjur som sitt/ligger i soffan...
Och jag räknar, får ångest över förlorat liv, ensamheten, svårigheterna och tusen andra saker...
Har svårt att förstå att livet skulle ta denna vändningen och att alla drömmar skulle tas ifrån mig så tidigt. Att livet varit så kämpigt och hårt på grund av sjukdomarna, sömnbristen och annat. Att jag inte fick rätta diagnoser eller rätt hjälp alls eller ens i tid. Hade jag fått det i tid, hade jag kunnat må bättre idag. Så mycket hade kunnat vara bättre...
Är så tacksam att jag fick mina barn, de betyder allt för mig...
Men Grattis till mig själv att jag fortfarande lever ändå...
