Hur synd är det om anhöriga...
Något jag verkligen kan irritera mig på är hur anhöriga till en som är sjuk gör sig till offer och att det är så otroligt jobbigt, psykiskt påfrestande och synd om dem. En del klagar efter väldigt kort tid också och gråter ut på sociala medier, buhu liksom... Finns de som känner sig som ensamstående till barnen när den andra parten är sjuk hela tiden, men hur kan man ens säga så, tycker det är både egoistiskt och elakt faktiskt, gör säkert inte att den sjuke personen mår bättre med ännu mer självanklagan eller ännu mer dåligt samvete över sina barn och sin partner heller...
Det klart att ME och andra svåra kroniska sjukdomar påverkar mycket i en familj och att det är en anhörigsjukdom. Menar inte att säga att det inte är jobbigt att stå bredvid, det är såklart en stor påfrestning som också kan variera beroende på hur sjuk man är och hur mycket hjälp man behöver. Det är en pågående sorg beroende på hur situationen ser ut...
Men det är i slutänden inte DEM som är sjuka!
Och man kan dela på sig om man inte vill vara med längre, ingen kan tvinga någon att stanna i en relation, tar kärleken slut så gör den det och det är ok att lämna fast partnern är sjuk...
Tror ingen sjuk person vill vara eller känna sig som en belastning till någon anhörig. Samtidigt som det nog är omöjligt att ändå inte känna sig som en, vilket jag ofta gör i alla fall...
