Tio år...
Denna månaden är det 10 alltså TIO år sen jag inte klarade arbeta längre eller jag var tvungen att arbeta på halvtid för jag fick inte heltidssjukskrivning. Gjorde det i tre månader sen fulltid en månad sen totalstopp efter det och fulltidssjukskrivning istället och efter det kom jag aldrig igen...
Sanningen är att jag borde varit deltidssjuksskriven långt innan jag kollapsade så kanske jag klarat att jobba än idag. Jag trivdes väldigt bra på mitt arbete...
Dessa tio år har varit tunga på många sätt och allt beror på sjukdomen som tagit över, ja kidnappat mig bokstavligen...
Hela mitt liv slogs i spillror då och många runt omkring mig har blivit drabbade också såklart för inget är normalt eller enkelt längre...
Jag var 43 då och i år blir jag 53...
Så många förlorade år och så mycket jag missat. Så många näras födelsedagar och andra högtider. Att inte kunna vara den mamma jag velat vara, åka och hälsa på när som, umgås, åka till Ikea som jag alltid velat göra med mina killar för att handla till deras hem. Har inte ens varit i min yngsta sons lägenheter eller kunnat hälsa på vid deras födelsedagar. Det skär i hjärtat bara jag tänker på det så måste slå undan för att inte bryta ihop. Har inte råd till att bryta ihop heller, orkar inte det...
Tänk om jag/vi sluppit detta helvete men nu blev det så här...
Under dessa åren har jag gått igenom så så mycket utöver att behöva hantera sjukdomen samtidigt. Människors ifrågasättande, nonchalans, ignorans. Myndigheters ifrågasättande och skickad på utredningar som försämrat mig. De läkare jag träffat med undantag från de som förstått och gett mig rätt diagnos till slut. Detta har satt sina spår i mig också tyvärr, har inte förtroende för någon och tror att de flesta vill mig illa vilket jag vet är fel innerst inne men jag är alltid förberedd på det värsta...
Ibland har jag velat ge upp för att det varit så jobbigt men vill inte göra det mot mina anhöriga. Ingen kan förstå som inte gått i mina skor eller blivit behandlad som jag blivit...
