Smärta i själen...
Det smärtar enormt att inte kunna göra det jag skulle vilja gjort/göra och att jag har förlorat så många år till att knappt orka ta hand om mig själv eller kunna vara med i det vanliga livet...
Det är en pågående sorg medans jag fortfarande lever och den är smärtsam, inget som kommer gå över...
Jag hade velat och hade stora chanser en gång att uppfylla min dröm men den här jävla sjukdomen kom och tog mig...
Det var inte så här jag ville att mitt liv skulle vara eller ens trodde kunde hända...
Jag är heller inte ensam, vi är så många med förlorade drömmar och med ett liv som ständigt sjuk i vardagen istället där allt är en kamp...
Men innerst inne är jag ensam på ett sätt ändå för det är jag som måste bära det...
