Bitchskiten...
Känner mig som en bitch ofta fast egentligen är det just ME:n som är själva bitchen. Kan ju inte skylla på någon annan än mig själv när det gäller vissa saker men att det spelar stor roll i hur jag numera måste leva då ME:n tagit ifrån mig typ hela livet. ME:n kontrollerar mig och inte tvärtom, jag måste bara motvilligt lyda och finna mig i det...
Att hantera denna tillvaron jag lever i är inte lätt och jag gör vad jag kan för att klara det. Om någon nu dömer mig så har den förmodligen inte ME eller varit sjuk under lång tid och har heller inte behövt uppleva det jag gjort i vården eller av andra människor...
Jag svär på ME:n typ dagligen, lite blandat med oh my god eller herregud så det jämnar väl ut allt, eller. Jag är skitförbannad på ME-bitchen som hela tiden stoppar mig. Jag tänker inte bara sitta snällt och vara tacksam över detta livet, aldrig i livet, det kommer aldrig hända...
Jag kommer inte spela glad eller lycklig när jag inte är det för jag spelar inga spel. Jag är sån här och just här inne finns det nästan inga hämningar när det gäller detta. Den lilla makten jag har är här i bloggen och här kan jag be den där bitchen riktigt dra åt helvete, även om det inte hjälper mot ME:n så känns det bra för mig i stunden...
Jag svär och lever här i bloggen och det är det enda jag kan göra mot skiten, bitchskiten ME...
