Tankar...
Ibland har jag inga ord kvar samtidigt som det bubblar i mig och det finns massor att säga fortfarande. Men jag har sagt nästan allt redan, allt som ligger bakom mig. Har skrivit nästan allt som har smärtat och försökt nå ut med min historia och den misshandel jag varit med om, oförståelse och rent av psykisk misshandel...
Jag har inte haft någon som lyssnat, ingen har fångat upp mig samtidigt som jag varit dålig på att uttrycka mig och bara försökt bita ihop hela tiden. Har misshandlat mig själv också för att läkarna inte kunde något om min sjukdom...
Så mycket har gått fel och hur gärna jag än vill sätta punkt så går det inte. Jag kan inte fly från min kropp eller glömma genom att göra något annat. Känner mig pinsam som lämnar ut mig samtidigt som jag bara vill skrika hur det varit och blivit för mig. Men jag är bara en i mängden, en vanlig människa som förlorat hälsan rätt rejält och alldeles för tidigt...
På många sätt är jag levande död och min man har förlorat sin fru och mina barn har förlorat sin mamma, min mamma har förlorat sin dotter, fast jag är fortfarande här men har ingen kapacitet längre till nästan något...
Vet du hur det känns att bara vänta på sin död? Det är vad jag gör, inte för att jag vill men jag känner mig väldigt gammal i kroppen så det känns ju som att man kan dö när som helst ibland, speciellt när jag får en krasch. Nej jag är inte varken redo eller förberedd på det, för jag vill bara bli bättre och få leva utan så mycket hinder av sjukdomen...
Det finns många sjukdomar, många svåra sjukdomar, jag vet att jag inte är ensam och att människor dör för tidigt. Men för många finns det olika behandlingar att testa och många blir botade också. För en person med ME finns inget botemedel och ofta har du inte ens en doktor som tar hand om dig, kollar prover, följer upp, hjälper dig med olika saker, ger hemsjukvård för att underlätta. Det finns inget skyddsnät alls...
