Kram.
Viktigt dock att låta den där klumpen gråtas ut ibland också.
Går i perioder tycker jag. Ibland kan man vara i sin bubbla och "gilla läget", eller gilla och gilla...men i alla fall stå ut, acceptera...
Ibland tar uppgivenhet, sorg, hopplöshet totalt över. Då gråter jag. Och gråter. Och gråter lite till.
💗💗💗
Känner igen det så väl.
Det är inte alls alltid det passar att visa sin ledsenhet hemma, även om man kan, och kanske borde.
Maken kommer hem från jobbet, och får ta tag i allt jag inte klarat. Han kan inte alltid bära mina 'klumpar' också.
Men ofta får han så klart det.
Härom dagen hade jag en gråtklump inne på ICA. Skulle 'scooterhandla' lite för en gångs skull.
Det var så jobbigt och krångligt och utmattande, med fulla influensasymptom, och jag tänkte att ingen ser eller förstår hur tufft det här är för mig. (Jo, EN vet och ser, från himlen.)
Var på god väg att gråta när jag körde ut ur affären.
Det satt en äldre kvinna och tiggde utanför. Hon fick vad löst jag hade.
Tänkte att hon har det ändå värre. Inte för att det är någon tröst. Mer som ett konstaterande.
Jag körde hem med tårarna rinnandes nedför kinderna. (Tacksam för att jag hade ett hem att åka till.)
'Ska jag inte orka åka och handla nåt mer nu? Är det slut på det också?'
Att bit för bit uppleva sig fråntagen sin kapacitet, det man kanske orkat för ett år sen, men inte nu, det är en stor sorg. Och den gråten måste absolut få utrymme att gråtas.
Kram / Ingela
Tack för gulligt svar. Önskar detsamma.
❤❤❤
Styrkekramar!
