Orolig själ...
På många sätt så känns det som att allt jag är nu är min sjukdom. Så ska det ju inte vara, ingen är bara sin sjukdom. Nu har jag ju flera kroniska sjukdomar men det är ändå ME:n som är värst och som har tagit över mitt liv och mig själv för jag kan inte vara jag längre...
På grund av att jag fick ett mail häromdagen så läste jag ett av mina gamla blogginlägg. Det var en annorlunda ton i det, lite gladare än vad de är numera...
Just nu är det extra kämpigt som jag har nämnt och det bara är så och jag får finna mig i det och göra så gott jag kan.
Har så svårt för att hålla koncentrationen till och med en kort meditation på knappt en kvart, jag klarar inte av det bara...
