Bara ledsen och ensam...
Det väller över inom mig, allt jag har behövt gå igenom de senaste åren...
Det är ingen som förstår hur hårt man måste kämpa när man har denna sjukdomen, med precis allt. Just nu är det bara skitjobbigt. Det känns som att ridån har gått ner för mig, att jag aldrig kommer bli bättre än så här. Jag måste bara sluta tänka på det men det är inte lätt när man upplever helvetet dag ut och dag in. Jag känner mig ensam och svag. Jag är inte jag längre. Jag andas men jag har inget liv.
Förlåt för ett deppigt inlägg men jag har ett tillfälligt psykbryt. Men vad säger man; det är bara att bryta ihop och gå vidare... Eller hur... Just nu har jag tappat hoppet men jag vet att det kommer dyka upp snart igen.
