Eftertänksam...
Läste ett gripande inlägg i en ME-grupp idag och blev eftertänksam. Det var som att läsa om mig själv...
Just nu lever jag i förnekelse att ME ens existerar och bara är, vill bara vara jag, vilket jag har skrivit om senaste tiden, utan några sjukdomar som tänks på. Jag är bara i denna kroppen och bryr mig inte så mycket mer. Letar inget botemedel, hänger inte i bland forumen (förutom det forumet som är för RME).
Jag har blivit bättre och fokuserar på det, ser inte mig själv som "sjuk". Det mesta går i snigeltakt även om jag tycker det går fort, ibland så kraschar jag och det kan gå fort. Kan vara jobbigt att sitta upp och även gå till slut och brukar få hålla mig i mannen när det händer, jag liksom kroknar och orkar inte hålla upp kroppen helt. Zoomar även ut när människor pratar när det går för fort i svängarna, speciellt om jag är trött eller hungrig.
Men jag har gått från typ att vara helt vilandes varje dag till att kunna göra och kunna umgås ibland. När det var som värst så fick jag nästan omedelbar hjärntrötthet av fler än en person hemma och jag kunde max träffa två personer samtidigt.
Dessa åren har lärt mig mycket om livet, människor och om mig själv...
