Nya vägar...
Jag försöker hitta nya vägar att klara dagarna och nätterna bättre. Ensamheten och tystnaden som jag håller i handen och försöker trösta. Ingen har hjälpt mig hur jag ska hantera min vardag eller hur jag ska hantera ME:n det har jag fått fixa själv. För många andra sjukdomar finns det stöd av olika slag, träffar och så vidare. Här finns ingenting och jag är helt utlämnad till mig själv och varit hela tiden...
Den sociala isoleringen är svår men att jag fortfarande står utan vård på det eller andra stödåtgärder, få avslag på parkeringstillstånd och så vidare. Sjuka är inte värda någonting i samhället och ingen hjälp får jag. På det fick jag syn på min årliga kvarskatt och ännu mer förbannad blir jag att jag måste straffskattas för jag är sjuk och inte kan arbeta, precis som att det är självvalt...
Det är mycket jag inte visste om hur samhället är när en är sjuk men nu vet jag, jag är inte värd någonting eller någon hjälp. Det skrämmer mig också inför framtiden eller om jag blir ensam, det orkar jag inte ens tänka på...
När jag tänker på det, hur mycket jag ändå har klarat själv så ska ingen någonsin säga att jag är svag, jag är förbannat stark. Även om jag har gråtit så många gånger av utmattning, bitit ihop, kämpat så fast jag inte orkat, så har jag varit för stark för mitt egna bästa tyvärr och det passar inte ihop med ME utan gör allt värre...
