Tappat gnistan...
Nu när ME-dagen närmar sig, det är på söndag den 12 maj, så har jag lite blandade känslor över det och vet inte varför. Men jag är bara så himla trött på denna sjukdomen och allt det för med sig, trött på att kämpa, trött på att vänta på vård, trött på att typ skrika för döva öron, trött på att tigga efter uppmärksamhet för det gör ingen skillnad, trött på att bli ignorerad, trött på allt som har med ME att göra...
Jag är ingen person som ens vill stå i centrum för något och så har jag gjort mig till en ME-aktivist typ av ren desperation...
Mest av allt är jag sjukt trött på att vara sjuk och aldrig få en paus eller ens hjälp...
Blir ledsen när jag ser eller hör vad andra MEdsjuka säger eller skriver att de saknar, har många ME-vänner på facebook från olika länder också och så följer jag många ME-sidor och det finns mycket bilder där nu, vi är många MEdkrigare. Då tänker jag också på allt jag saknar och inte kan göra och blir ledsen på insidan...
Är så sjukt trött på att sakna allt och längta efter en kropp som klarar mer än den gör i dagsläget. Att bara längta hela tiden till något som aldrig händer...
Jag är inte min sjukdom men vad är jag? Jag kan ju inte vara jag heller, för varje år som går så försvinner jag mer och mer...
Kämpar för mitt liv men har tappat gnistan...
