Hoppet och drömmarna...
ME:n har tagit ifrån mig nästan allt och jag lever som i en egen värld, hemma i min bubbla som husbunden. Jag har tappat hoppet, livet står på paus sedan åratal, har tappat mina drömmar för de kommer aldrig förverkligas heller och det är drömmarna om att få bli bättre så jag/vi kan leva lite. Blir bara ledsen och vet att det aldrig kommer hända så klarar inte av att drömma om sånt jag vill göra eller uppleva...
ME har tagit ifrån mig min självständighet, frihet, relationer, jobb, riktig inkomst, lycka, glädje, kreativitet, dansen och allt som är jag...
Jag är inte den mamma, fru, dotter, vän osv som jag vill vara för jag orkar inte på grund av ME:n.
Det finns säkert de som tycker jag är egoistisk också, läs de som inte förstår, men jag orkar bara inte engagera mig eller hålla kontakten och det är jag smärtsamt medveten om. Har aldrig en så pass bra dag att jag kan njuta eller slappna av, får aldrig en riktig paus eller ledigt från ME:n...
ME har tagit nästan allt ifrån mig och varken hoppet eller drömmarna finns kvar...
