Tillfälligt urstark...
Ibland eller rättare sagt väldigt sällan så känner jag en kraft inom mig. En stark drivkraft att jag ska klara det här, jag ska klara hantera min situation och jag försöker tänka ifall jag är helt ensam, skulle jag fixa det ändå, på något sätt skulle jag fixa det. Sedan funderar jag på hur det skulle gå till, hur jag skulle lösa det...
Det är en sån här dag idag att jag känner mig urstark på insidan...
På många sätt har det alltid funnits med mig någonstans i bakfickan...
Häromdagen eller oftast är det helt annorlunda, för dagarna och nätterna är så kämpiga. Ni som läser min blogg vet ju det. Men idag känner jag bara, kom igen bara, jag fixar det här...
Har liksom glömt kraschen igår eller att det tog över två timmar att stiga upp idag eller att jag var tvungen att sätta mig efter en kort stund på benen, glömt smärtan i benen, höften och huvudet, glömt det nya symtomet som kom igår för jag är så jävla van vid allt, glömt att min kropp vibrerar idag, glömt att jag har så svårt med mitt närminne och att det skrämmer mig...
Oftast känner jag mig som att jag hankar mig fram med mycket hjälp och det är sanningen. Jag har en krycka (läs min man) och två elscooters som jag inte orkar använda men de finns där. Både kryckan och scootrarna. Är så glad att kryckan fortfarande finns kvar vid min sida men ofta undrar jag, hur länge liksom...
Hatar att känna mig så hjälplös att jag inte är självständig eller kan hjälpa andra. Det är det värsta med att vara så här sjuk...
Men just i detta nuet känner jag mig urstark och jag vet inte varifrån det kommer, men det är så välkommet. Önskar jag kunde känna det varje dag och speciellt när jag mår sämre eller har en krash som jag hade igår. Under krascher så känns det som att livet rinner ur en och då önskar jag att jag kände mig som jag gör just nu...
Jag är väl tillfälligt sinnesförvirrad men det tackar jag för, hellre urstark än ursvag...
