The botten är nådd...
Jag kämpar så med att finna mig i min situation och känna en mening med detta men det finns ju ingen mening med att någon är sjuk överhuvudtaget och det är just den där meningslösheten jag kämpar med...
Det känns som jag ser på hur livet rullar på för alla runt omkring mig men jag bara är, fast, låst och kan inte leva bara överleva. Vad är det för mening med det...
Livet går mig förbi och jag kan bara titta på och se hur länge det går...
Jag är i en svacka just nu, värre än vanligt för det blev bara för mycket med allt...
Försöker hantera ensamheten, meningslösheten, tomheten och sjukdomen som förstör allt. Men det går inte bra alls just nu. Har inget tålamod kvar utan botten är nådd...
Skrev detta tidigare igår och efter att larmet gått här hemma på eftermiddagen så hamnade min kropp i en riktig adrenalinrush där ett tag, mer än vanligt alltså...
Fick hjärtat i halsgropen när larmet gick och hann bara tänka, vad ska jag göra men gick för att stänga av larmet, ska jag ens stänga av det hann jag tänka. Slog in en siffra för mycket men det tystnade tack och lov för det ljudet skär in i hela märgen. Innan jag larmade av såg jag en skugga utanför som sprang och tänkte att det är nog mannen fast han skulle inte komma hem just då, men det var det. Min puls blev så hög och mina ben darrade av rädsla som sedan övergick till vibrationer (på min vibrationsfria dag). När jag fått vila en stund så försvann vibrationerna och jag var inte heller längre låg mentalt så det var väl det enda positiva med det, jag är för mycket ensam och fastnar i mina tankar...
Jag skulle verkligen bli livrädd ifall larmet gick på natten bara sådär helt plötsligt som idag men då var det i alla fall ljust ute...
Mannen har sagt förlåt några gånger efter detta och ja, det kan han fortsätta med ett tag till...
